Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svamprisotto’

Förra gången jag besökte Cask Pub & Kitchen ledde undermåliga vägbeskrivningar från infodisken på Victoria till att jag hamnade vid Hyde Park istället för Charlwood Street där krogen ligger. Nu är det tack och lov inte alls svårt att hitta, förutsatt att man följer den stora vägen, Vauxhall Bridge Road, söderut istället för att villa bort sig på sidogator utan riktmärken. En promenad från stationen tar tio minuter och om man inte orkar med det så går det flera bussar som stannar femtio meter från krogen.  

Den här krogen skiljer sig mycket från de flesta pubar i staden på de flesta sätt, med undantag av att den har lika skitiga toaletter. Som man kan utröna av namnet finns ett visst fokus på maten som serveras och lokalen är stor och öppen. Intimiteten uteblir till följd av den stora tomma yta som skiljer baren från borden och sittplatserna, det finns alltså inga stolar vid bardisken! Synd tycker jag, och lite märkligt att man inte utnyttjar den öde yta man har, som ändå utgör en tredjedel av hela utrymmet. Förvisso verkar de ha ett ganska blygsamt antal besökare (jag har varit där två lördagar och en söndag) men varje kvadratmeter kostar ju.

Däremot har man ett både stort och brett sortiment av öl. Några handpumpar med real ale och kanske åtta vanliga tappar, och ett flaskutbud bestående av flera tiotal amerikanska, tyska och belgiska sorter. Priserna ska tydligen vara högre än på många andra ställen i staden men det var ingenting jag märkte, allting var ändå billigare än i Stockholm…

Jag var hungrig och trött efter att ha gått runt och letat efter öl hela dagen så jag skulle äta. Förra gången åt jag anka med apelsinsås, där ankan tyvärr var lite överkokt, och provade även lite svamprisotto. Sedan dess hade jag längtat efter risotton så jag valde att köpa en tallrik, och eftersom jag även saknat en god saison att dricka tog jag vad jag hoppades vara en sådan. I mina bristfälliga anteckningar har jag skrivit att det var Kasteel Saison Voison, ett öl som inte verkar finnas, däremot brygger Brasserie des Géants ett öl med det namnet. Vi får alltså anta att det var den jag drack, tyvärr hade inte bartenderna provat den så jag fick chansa.

Halväten risotto, mycket aptitretande får jag förmoda

Vilket var trist, för den var inte alls bra och helt fel för min mat. En överrumplande och bitsk humle, citrus, grape och den karaktäristiska jästens kryddighet lyste med sin frånvaro. Kanske det sämsta jag drack under hela min vistelse eller åtminstone den största besvikelsen. Helt slutkörd som sagt och utan några förhoppningar om intressanta utbyten på krogen åkte jag hem och sov en timma.

Efter tuppluren åkte jag till Euston Station för att besöka The Bree Louise för att dricka ännu mer real ale. Det tog vad som kändes som en evighet, trots att puben är centralt belägen, men jag var förmodligen en smula desillusionerad. Vid den här tiden var det sen kväll och området kring stationen gav ett underligt intryck i mörkret, det var som en enorm bakgata mitt i staden eller ett dött finansdistrikt med relativt moderna, bastanta byggnader. Puben är belägen hundra femtio meter från stationen och ganska enkel att hitta, även om jag förvillade mig p g a en karta.

Det var tämligen lite folk inne i pubens bländande ljus, även om ett mindre antal personer satt ute i kvällsvärmen (eller så var post-grunge bara ingenting för dem?) och drack sina öl.  Interiören låg på nivå sunkhak ungefär, vilket som så mycket annat förstås kan ha sin charm, men jag föredrar mer värme och personlighet i dekoren. Baren sköttes för kvällen av en äldre kvinna (50+) och en yngre (~22) där den förstnämnda var den mer erfarna av dem och kunde berätta och rekommendera ölen. I London är det förvisso generellt så att man föredrar att dela ut smakprov framför att beskriva ölet, helt naturligt så klart eftersom pubkulturen där bygger på cask. Jag kan dock tycka att det är roligt att välja enbart på rekommendation när det för mig inte rör sig om några större summor.

Jag rådfrågade den yngre om vad jag skulle välja och undrade vad Sambrooks Wandle var för ölsort, det visste hon inte men vi hörde med damen istället och hon berättade att det var en bitter, så jag slog till. Den yngre var i alla fall glad, pladdrig (fast vilka britter är inte det?) och verkade intresserad, det viktigaste för en bra pubkväll.

Wandle låg på 3.8%, en lugn fortsättning på kvällen. Jag förde inga anteckningar annat än ett snabbt nedkladdat betyg som inte behöver säga särskilt mycket, men jag är hyfsat säker på att jag fann ölen ganska intetsägande. Det övriga utbudet för kvällen var inte heller frestande, en stor mängd pale ales. Några bord från mig satt tre män i medelåldern och hinkade öl, gissningsvis hade de fått i sig både fyra och fem stycken innan jag kom dit, högröda var de, medan de glodde på varje kvinnlig bakdel som passerade deras bord och sedan gav varandra menande blickar och flin. Tråkigt.

Jag skulle nog kunna tänka mig att ge puben en andra chans, men just den här kvällen kändes den karaktärslös och någon lust att sällskapa med mansgrisar hade jag inte. Det blev ett tidigt avtåg och några stationer till Leicester Square för att se vad som försiggår där på kvällarna. Alldeles för mycket visade det sig. Proppat med folk och inkastare överallt (ingen försökte kasta in mig dock). Jag försökte hitta något sansat, typ en jazzklubb, utan lycka. Åkte hem och drack någon öl från Young’s innan jag gick och lade mig.

Read Full Post »