Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘saison’

Min erfarenhet och min nostalgiska och sentimentala ådra har belagt mig med en viss skepsis gentemot mot dagens liveframträdanden. Det är inte att jag intar den föga fruktsamma och tämligen löjeväckande ståndpunkten att modern musik saknar förtjänster och att utvecklingen avstannade efter det eller det bandet, men jag lyckas sällan uppbåda någon större entusiasm utan vill hellre stå och prata med mina vänner. Spelningar är därför för mig ofta främst ett sätt att träffa folk och umgås, inte att fördjupa mig i musik. Jag förbannar dagens livescen och drömmer mig tillbaka till 50-60-talet, ja även de på dem två följande decennierna. På den tiden då subkulturen var ett nytt påfund och spelningarna var präglade av energi och ett oöverträffat kamratskap i gruppen. Idag går man på tomgång, åtminstone inom de om områden jag har intresserat mig för under åren. Det var med denna inställning jag ändå bestämde mig för att gå till Södra Teaterns etablissemang för att se Tiger Tape och Friday Bridge, som öppnade detta års Cosy Den-festival, jag skulle åtminstone få träffa några vänner och om det var trist kunde jag alltid gå; det var nämligen gratis.

Under eftermiddagen hade jag dock varit på Systembolaget i Liljeholmen och köpt ett gäng Old Stock Ale, och en OriginAle från danska Djaevlebryg. En öl som jag första gången drack i mars 2009, på Lord Nelson, i samband med en vistelse i Köpenhamn. Puben i fråga är en trivsam liten historia, undangömd nedanför marknivå vid Ströget, och där man, åtminstone då, fick röka inomhus. Jag hade bra minnen av OriginAle och var därför tvungen att köpa en flaska och prova den igen, trots att det tog emot litet till följd av bryggeriets barnsliga Humanisterna-ateism, som de skyltar med när helst de kommer åt. Det kommer jag att göra igen. Ölen var tydligt brittisk, både i malt och humle, även om det inte hör till vanligheterna att britterna kokar ihop India pale ale i den här alkoholstyrkan (finns det några exempel? undantaget BrewDog, givetvis…).


Doften erinrade om inlagd frukt i allmänhet och aprikoser och mandariner i synnerhet, och även banan, men vad som först slog mig var de brödiga kvaliteterna av kolakakor och sockerkaka. Allt detta omgärdat av en gräddig eller höghaltig mjölkig kvalitet, ”ett födelsedagskalas i en öl” beskriver en vän det träffande som. Mjölken går igen i smaken i det att ölen är len och kolsyran smyger sig varsamt över tungan, jag förnimmer först en lätt sockrig känsla som jag härleder till de här tårtprydnaderna (vad heter de?) i socker som var vanliga under barndomen och på det följer en svag men välintegrerad grapefruktbeska. Riktigt bra, och frågan är om engelsmännen inte borde börja tillverka ipor efter recept som detta.

Mosebacke/Södra Teatern är stundtals förvirrande med alla sina lokaler och regler för var man får dricka vad, men denna kväll visade det sig inte vara några problem med att handla i Ölkiosken på Mosebacke torg. Jag började med en Stenstrand Sommar Ale från Nynäshamn, nyfiken efter att ha druckit ett otroligt exemplar från Akkurats tapp. Den var fortfarande god men inte lika väl sammansatt som fatexemplaret framstod som, flaskversionen saknade tätheten som fatversionen hade och dofter blommade inte ut lika stort den här gången. På det följde en Eskilstuna Ölkulturs Skogsängen, en saison kryddad med basilika. För 65 kronor var det inte svårt att ge efter för frestelsen en saison utgör, och spänningen i att testa ett tidigare oprövat bryggeri. Det var också utan tvekan en utmärkt saison, särskilt basilikan var tydlig men även färsk timjan och en trivsam eldighet och citrus.

Först ut på scenen var Tiger Tape (lyssna här), som tidigare gick under namnet Moofish Catfish och spelade helt annan musik. Då var man ett ganska tamt twee pop-band, som jag såg live en gång och jag nästan tror markerade slutet på ett mer frekvent uteliv (spelningar, det vill säga) för min del. Ironiskt nog kan Tiger Tapes framträdande igår ha inneburit en nystart för mig. Musiken var precis lagom stökig och förde tankarna till vad som i USA löst kallades för college rock. Tiger Tape påminde framför allt om R.E.M. och den mindre countryinfluerade delen av paisley underground och senare band som Gin Blossoms. Tro fan att jag hittade litet trallpunk i det hela också… Musiken tjänade i allra högsta grad på scenframträdande och livemusikens smutsigare och mer opolerade ljud. Ser fram emot en liveplatta, men till dess nöjer jag mig med fler spelningar och skivan jag köpte igår (första musikköpet jag har gjort på en sådär två år, tror jag), och som jag idag lyssnat igenom ett flertal gånger. Återfödelse! Mitt hopp lever vidare.

Därefter genomförde Friday Bridge en spelning som påminde om sorgen i att Arvikafestivalen numera är nedlagd, men som var fullt tillräcklig, jag hade ändå inte itts åka till Arvika för att se synthpop och EBM en hel helg. Detta blev en bra avslutning på kvällen, även om jag inte hade sagt nej till ytterligare något i stil med Tiger Tape.

Onsdagens spelning var alltså förfesten till Sveriges enda renodlade popfestival, som går av stapeln på olika platser i Stockholm, men där höjdpunkten måste sägas vara spelningarna på Gula villan imorgon och på lördag. Jag är mycket entusiastisk över fortsättningen!

Read Full Post »

Förra gången jag besökte Cask Pub & Kitchen ledde undermåliga vägbeskrivningar från infodisken på Victoria till att jag hamnade vid Hyde Park istället för Charlwood Street där krogen ligger. Nu är det tack och lov inte alls svårt att hitta, förutsatt att man följer den stora vägen, Vauxhall Bridge Road, söderut istället för att villa bort sig på sidogator utan riktmärken. En promenad från stationen tar tio minuter och om man inte orkar med det så går det flera bussar som stannar femtio meter från krogen.  

Den här krogen skiljer sig mycket från de flesta pubar i staden på de flesta sätt, med undantag av att den har lika skitiga toaletter. Som man kan utröna av namnet finns ett visst fokus på maten som serveras och lokalen är stor och öppen. Intimiteten uteblir till följd av den stora tomma yta som skiljer baren från borden och sittplatserna, det finns alltså inga stolar vid bardisken! Synd tycker jag, och lite märkligt att man inte utnyttjar den öde yta man har, som ändå utgör en tredjedel av hela utrymmet. Förvisso verkar de ha ett ganska blygsamt antal besökare (jag har varit där två lördagar och en söndag) men varje kvadratmeter kostar ju.

Däremot har man ett både stort och brett sortiment av öl. Några handpumpar med real ale och kanske åtta vanliga tappar, och ett flaskutbud bestående av flera tiotal amerikanska, tyska och belgiska sorter. Priserna ska tydligen vara högre än på många andra ställen i staden men det var ingenting jag märkte, allting var ändå billigare än i Stockholm…

Jag var hungrig och trött efter att ha gått runt och letat efter öl hela dagen så jag skulle äta. Förra gången åt jag anka med apelsinsås, där ankan tyvärr var lite överkokt, och provade även lite svamprisotto. Sedan dess hade jag längtat efter risotton så jag valde att köpa en tallrik, och eftersom jag även saknat en god saison att dricka tog jag vad jag hoppades vara en sådan. I mina bristfälliga anteckningar har jag skrivit att det var Kasteel Saison Voison, ett öl som inte verkar finnas, däremot brygger Brasserie des Géants ett öl med det namnet. Vi får alltså anta att det var den jag drack, tyvärr hade inte bartenderna provat den så jag fick chansa.

Halväten risotto, mycket aptitretande får jag förmoda

Vilket var trist, för den var inte alls bra och helt fel för min mat. En överrumplande och bitsk humle, citrus, grape och den karaktäristiska jästens kryddighet lyste med sin frånvaro. Kanske det sämsta jag drack under hela min vistelse eller åtminstone den största besvikelsen. Helt slutkörd som sagt och utan några förhoppningar om intressanta utbyten på krogen åkte jag hem och sov en timma.

Efter tuppluren åkte jag till Euston Station för att besöka The Bree Louise för att dricka ännu mer real ale. Det tog vad som kändes som en evighet, trots att puben är centralt belägen, men jag var förmodligen en smula desillusionerad. Vid den här tiden var det sen kväll och området kring stationen gav ett underligt intryck i mörkret, det var som en enorm bakgata mitt i staden eller ett dött finansdistrikt med relativt moderna, bastanta byggnader. Puben är belägen hundra femtio meter från stationen och ganska enkel att hitta, även om jag förvillade mig p g a en karta.

Det var tämligen lite folk inne i pubens bländande ljus, även om ett mindre antal personer satt ute i kvällsvärmen (eller så var post-grunge bara ingenting för dem?) och drack sina öl.  Interiören låg på nivå sunkhak ungefär, vilket som så mycket annat förstås kan ha sin charm, men jag föredrar mer värme och personlighet i dekoren. Baren sköttes för kvällen av en äldre kvinna (50+) och en yngre (~22) där den förstnämnda var den mer erfarna av dem och kunde berätta och rekommendera ölen. I London är det förvisso generellt så att man föredrar att dela ut smakprov framför att beskriva ölet, helt naturligt så klart eftersom pubkulturen där bygger på cask. Jag kan dock tycka att det är roligt att välja enbart på rekommendation när det för mig inte rör sig om några större summor.

Jag rådfrågade den yngre om vad jag skulle välja och undrade vad Sambrooks Wandle var för ölsort, det visste hon inte men vi hörde med damen istället och hon berättade att det var en bitter, så jag slog till. Den yngre var i alla fall glad, pladdrig (fast vilka britter är inte det?) och verkade intresserad, det viktigaste för en bra pubkväll.

Wandle låg på 3.8%, en lugn fortsättning på kvällen. Jag förde inga anteckningar annat än ett snabbt nedkladdat betyg som inte behöver säga särskilt mycket, men jag är hyfsat säker på att jag fann ölen ganska intetsägande. Det övriga utbudet för kvällen var inte heller frestande, en stor mängd pale ales. Några bord från mig satt tre män i medelåldern och hinkade öl, gissningsvis hade de fått i sig både fyra och fem stycken innan jag kom dit, högröda var de, medan de glodde på varje kvinnlig bakdel som passerade deras bord och sedan gav varandra menande blickar och flin. Tråkigt.

Jag skulle nog kunna tänka mig att ge puben en andra chans, men just den här kvällen kändes den karaktärslös och någon lust att sällskapa med mansgrisar hade jag inte. Det blev ett tidigt avtåg och några stationer till Leicester Square för att se vad som försiggår där på kvällarna. Alldeles för mycket visade det sig. Proppat med folk och inkastare överallt (ingen försökte kasta in mig dock). Jag försökte hitta något sansat, typ en jazzklubb, utan lycka. Åkte hem och drack någon öl från Young’s innan jag gick och lade mig.

Read Full Post »