Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘real ale’

Euston Tap

På torsdagen förra veckan begav jag och en vän oss till London, med det uttalade syftet att handla kläder och dricka öl. Eftersom jag redan har varit i London två gånger under det senaste året var jag inte intresserad av att flänga runt halva stan och besöka olika pubar, utan nöjde mig med att rikta in våra besök på de två främsta nytillskotten i stadens pubvärld: Euston Tap och Craft Beer Co. Dessutom hann vi med ett besök på ölbutiken Kris Wines, som ligger en smula olägligt till i ett innerstadsghetto, cirka femton minuters promenad från Caledonian Road eller Kings Cross St Pancras. Ett besök på The Kernel Brewery uteblev tyvärr, på grund av tidsbrist. Mer om de senare nämnda platserna i ett senare inlägg, denna text är helt tillägnad Euston Tap.

Euston Tap låg lägligt till eftersom vi bodde vid Paddington och endast behövde tre stopp med tunnelbanan för att ta oss till den närmaste stationen, Euston Square. Därefter följer man vägen österut på vänster sida till det att man kommer till parken framför Euston Station. Man kan även ta tunnelbanan med Northern line eller Victoria line till Euston. Baren inryms i vad, som jag har förstått, är en gammal grindstuga (min första tanke var krypta, mausoleum, men det är för att jag aldrig har sett en grindstuga) och en av två kvarvarande byggnader från en tidigare bebyggelse på området. Den andra är ytterligare en grindstuga tjugo meter över gatan och kommer inom kort (på fredag, om jag minns rätt) slå upp dörrarna och manifestera sig i form av en ciderbar, med namnet Cider Tap.

Following the success of the ground breaking Euston Tap, we are opening Londons first dedicated cider bar. Cider on draught, from the oak and bottles from more than 100 cider farms in the UK and France. Autumn 2011. And yes, it’s in the lodge across the road!

http://www.eustontap.com/pages.php?navid=7

Bara det är anledning nog att boka en ny resa till London.

Euston Tap och Cider Tap är inte unika endast i sitt koncept, läge och lokal, man har också en oerhört snygg tapplösning. Man har placerat tappkranar och -pumpar längs väggen bakom baren. Handtagen och tappmärken stämmer förvisso inte, men innehållet i varje tapp står uppskrivet på en griffeltavla som är indelad i keg och cask, där keg ryms till vänster om baren och består av upp till tjugo olika sorter, och cask står på den högra sidan och är upp till åtta olika öl. Under tavlorna står fyra kylar med flasköl, till för största delen mycket fördelaktiga priser (vad sägs om 375 ml Older Viscosity från 2009 för 15 pund?), och som man givetvis får ta med sig hem om man skulle vilja.

 

Variationen bland faten är stor och det fanns vid allt från porter på cask till kriek och veteöl på keg, och dessutom många högintressanta bryggerier (inte bara brittiska heller, Nögne Ö #100 fanns till exempel representerad på fat). Särskilt om jag jämför med The Harp, som är enormt trevligt, men som i princip hade Dark Star och Sambrooks när vi besökte dem. Inomhus finns det, förutom entréplanet, en spiraltrappa till en övervåning med bord och sittplatser, som sällan var helt upptagna. Utanför är det möjligt att slå sig ned i parken om man så skulle vilja, vilket kanske inte är klokt nu när vädret blir allt kallare, men det finns också en vacker uteplats med infravärme och bord och stolar som räckte till oss vid alla våra tre besök. Enligt uppgift var det dock fullpackat under hela sommaren.

Min första öl blev, efter rådgörande med en av bartendrarna och några smakprov, en Hewitt Un-hung-hero (cask, pale ale). Den hade en syrlig doft av nässlor och fläder och smakade allt från gul kiwi, liche till banan. Därefter besvärade jag henne med ytterligare tre smakprov, där mitt val omedelbart föll på en cider, Orchard Pig, på keg, som var fantastisk. Precis som cider ska vara, stall, hästskit, hö och övermogna äpplen. Toppklass!

 

På det följde en keg-weizen från West, som jag nu inser att jag drack två gånger trots att den inte var någon favorit (dock bra). ”Som att käka en baguette” har jag noterat att min vän kommenterade, själv skrev jag ut de vanliga veteölsattributen som banan, bubbelgum, kryddig i doften och sen att smaken var brödig, kryddig, vete, lussebulle, jul och degig.

Jag förmodar att vi drack mer den dagen men det har jag i så fall inte skrivit ned. Följande dag blev det ett återbesök och vi skaffade oss även en ny bekantskap. Under denna kväll hade jag dessvärre inte medfört något anteckningsblock, då det inte fick plats i min redan överfulla innerficka. Men jag kan utan att tveka rekommendera Thornbridges Jaipur IPA ändå. Den fanns, om jag minns, både på keg och på cask under första kvällen, och under fredagen på cask (vilket var vad vi provade).

 

Däremot satte de på Bristol Southville IPA (cask), just innan stängning, av vilken självklart tog varsin pint. Den fanns kvar på lördagen varför jag, efter att kvällen innan varit lyrisk över den, inledde med en pint av den. Den är proppad med kiwi, grapefrukt, nätmelon, tvål, päron, ananas och mango.

På keg fanns även jänkaren Coronador Islander IPA, som vi tidigare under dagen köpt och druckit en flaska av på Kris Wines. Vid det här laget hade vi fått i oss en del och anteckningarna lyder:

Apelsin, choklad, apelsinskal, apelsinchoklad, riven choklad.

Den var mycket god, och med, som ni förstår, en tydlig smakprofil.

Euston Tap är Londons bästa pub och det enda självklara stoppet i staden. Till skillnad från andra ställen kan man vistas i lokalen en fredagkväll utan att behöva trängas eller skrika fram sin beställning.

(tabbade mig med bilderna…)

Read Full Post »

Förra gången jag besökte Cask Pub & Kitchen ledde undermåliga vägbeskrivningar från infodisken på Victoria till att jag hamnade vid Hyde Park istället för Charlwood Street där krogen ligger. Nu är det tack och lov inte alls svårt att hitta, förutsatt att man följer den stora vägen, Vauxhall Bridge Road, söderut istället för att villa bort sig på sidogator utan riktmärken. En promenad från stationen tar tio minuter och om man inte orkar med det så går det flera bussar som stannar femtio meter från krogen.  

Den här krogen skiljer sig mycket från de flesta pubar i staden på de flesta sätt, med undantag av att den har lika skitiga toaletter. Som man kan utröna av namnet finns ett visst fokus på maten som serveras och lokalen är stor och öppen. Intimiteten uteblir till följd av den stora tomma yta som skiljer baren från borden och sittplatserna, det finns alltså inga stolar vid bardisken! Synd tycker jag, och lite märkligt att man inte utnyttjar den öde yta man har, som ändå utgör en tredjedel av hela utrymmet. Förvisso verkar de ha ett ganska blygsamt antal besökare (jag har varit där två lördagar och en söndag) men varje kvadratmeter kostar ju.

Däremot har man ett både stort och brett sortiment av öl. Några handpumpar med real ale och kanske åtta vanliga tappar, och ett flaskutbud bestående av flera tiotal amerikanska, tyska och belgiska sorter. Priserna ska tydligen vara högre än på många andra ställen i staden men det var ingenting jag märkte, allting var ändå billigare än i Stockholm…

Jag var hungrig och trött efter att ha gått runt och letat efter öl hela dagen så jag skulle äta. Förra gången åt jag anka med apelsinsås, där ankan tyvärr var lite överkokt, och provade även lite svamprisotto. Sedan dess hade jag längtat efter risotton så jag valde att köpa en tallrik, och eftersom jag även saknat en god saison att dricka tog jag vad jag hoppades vara en sådan. I mina bristfälliga anteckningar har jag skrivit att det var Kasteel Saison Voison, ett öl som inte verkar finnas, däremot brygger Brasserie des Géants ett öl med det namnet. Vi får alltså anta att det var den jag drack, tyvärr hade inte bartenderna provat den så jag fick chansa.

Halväten risotto, mycket aptitretande får jag förmoda

Vilket var trist, för den var inte alls bra och helt fel för min mat. En överrumplande och bitsk humle, citrus, grape och den karaktäristiska jästens kryddighet lyste med sin frånvaro. Kanske det sämsta jag drack under hela min vistelse eller åtminstone den största besvikelsen. Helt slutkörd som sagt och utan några förhoppningar om intressanta utbyten på krogen åkte jag hem och sov en timma.

Efter tuppluren åkte jag till Euston Station för att besöka The Bree Louise för att dricka ännu mer real ale. Det tog vad som kändes som en evighet, trots att puben är centralt belägen, men jag var förmodligen en smula desillusionerad. Vid den här tiden var det sen kväll och området kring stationen gav ett underligt intryck i mörkret, det var som en enorm bakgata mitt i staden eller ett dött finansdistrikt med relativt moderna, bastanta byggnader. Puben är belägen hundra femtio meter från stationen och ganska enkel att hitta, även om jag förvillade mig p g a en karta.

Det var tämligen lite folk inne i pubens bländande ljus, även om ett mindre antal personer satt ute i kvällsvärmen (eller så var post-grunge bara ingenting för dem?) och drack sina öl.  Interiören låg på nivå sunkhak ungefär, vilket som så mycket annat förstås kan ha sin charm, men jag föredrar mer värme och personlighet i dekoren. Baren sköttes för kvällen av en äldre kvinna (50+) och en yngre (~22) där den förstnämnda var den mer erfarna av dem och kunde berätta och rekommendera ölen. I London är det förvisso generellt så att man föredrar att dela ut smakprov framför att beskriva ölet, helt naturligt så klart eftersom pubkulturen där bygger på cask. Jag kan dock tycka att det är roligt att välja enbart på rekommendation när det för mig inte rör sig om några större summor.

Jag rådfrågade den yngre om vad jag skulle välja och undrade vad Sambrooks Wandle var för ölsort, det visste hon inte men vi hörde med damen istället och hon berättade att det var en bitter, så jag slog till. Den yngre var i alla fall glad, pladdrig (fast vilka britter är inte det?) och verkade intresserad, det viktigaste för en bra pubkväll.

Wandle låg på 3.8%, en lugn fortsättning på kvällen. Jag förde inga anteckningar annat än ett snabbt nedkladdat betyg som inte behöver säga särskilt mycket, men jag är hyfsat säker på att jag fann ölen ganska intetsägande. Det övriga utbudet för kvällen var inte heller frestande, en stor mängd pale ales. Några bord från mig satt tre män i medelåldern och hinkade öl, gissningsvis hade de fått i sig både fyra och fem stycken innan jag kom dit, högröda var de, medan de glodde på varje kvinnlig bakdel som passerade deras bord och sedan gav varandra menande blickar och flin. Tråkigt.

Jag skulle nog kunna tänka mig att ge puben en andra chans, men just den här kvällen kändes den karaktärslös och någon lust att sällskapa med mansgrisar hade jag inte. Det blev ett tidigt avtåg och några stationer till Leicester Square för att se vad som försiggår där på kvällarna. Alldeles för mycket visade det sig. Proppat med folk och inkastare överallt (ingen försökte kasta in mig dock). Jag försökte hitta något sansat, typ en jazzklubb, utan lycka. Åkte hem och drack någon öl från Young’s innan jag gick och lade mig.

Read Full Post »

Till Hampstead Heath var det en station från Gospel Oak. Tågen såg ut ungefär som våra tvärbanetåg, öppna med mycket plats att stå på (och betydligt högre i tak än på många av Londons tunnelbanetåg…) och resan tog tre minuter och eftersom tåg går på räls riskerade jag inte att gå vilse.

Huset i Hampstead Heath där John Keats en gång bodde

Egentligen vet jag inte om jag tycker att jag får ut någonting av museum men jag kände mig tvungen att göra annat än att bara dricka öl.

En av Fanny Brawnes (Keats’ donna) kreationer

På sängen (?…) ligger en bok med ytterligare designer

Keats säng

Inträdet låg på £5 och för det får man en biljett som är giltig i ett år, om man nu skulle vilja gå dit igen. Kvinnan som jobbade där verkade ganska angelägen att få mig att stanna för en Keatsuppläsning, men jag kände mig som vanligt stressad så jag avböjde. Jag hoppas att uppläsaren fick lite publik i alla fall.

Det var sedan tänkt att jag skulle köpa ett par öl på Kris Wines och sätta mig i någon park och dricka dem. Tyvärr verkade butiken ganska svåråtkomlig, trots att den synbarligen låg nära området jag befann mig i. Det skulle ta tjugo minuter att gå från Kentish Towns tunnelbana och det gick inga bussar i det området. Så jag gick tillbaka till stationen och köpte hallon och frågade om den snabbaste vägen till Tottenham Court Road. Glädjande fanns det en buss precis runt hörnet som stannade där, så jag tog den och hoppades hitta en butik med okej öl inne i staden.

Tottenham Court Road, dit Hermione transfererade Harry och Ron när bröllopet anfölls av dödsätare och ministeriefolk. Jag föreställer mig dock alltid att det är kylig senhöst och skymning när de går in på caféet. Vilket så klart inte stämmer, det är i själva verket högsommarvärme (får vi anta) och eftermiddag.

På förhand ville jag spana in bokaffärer på Charing Cross Road och Cecil Court men jag var stressad, stressad och stressad, det blev bara snabba glimtar från gatan. Var skulle jag finna öl? Jag hade kallt antagit att man utan problem skulle kunna få tag i någon Fuller’s eller liknande. Fel, fel, fel. Först gick jag in på Three Greyhounds, en Nicholsonspub (i England är pubkedjor väldigt vanligt, och ofta har bryggerierna egna kedjor med pubar som de driver) på Greek Street i Soho, ett ganska trevligt ställe i puböknen Soho. Fyra handpumpar där Timothy Taylor’s Landlord och Westons Old Rosie Scrumpy tycks vara fasta, de fanns åtminstone även förra gången jag besökte puben.

Det var minst två timmar sen jag drack en öl och jag behövde något för att hålla igång. Jag valde en pint St Austell Proper Job och satte mig på uteserveringen. Humle, beska, gräs och blommor. Länken säger American Pale Ale, vilket jag tycker är helt fel. Det finns i så fall inga brittiska india pale ales kvar, för i min erfarenhet är det ungefär så här landets IPA brukar smaka.

Jag frågade bartendern om hon visste var jag kunde hitta någon intressant öl och hon föreslog en off-license hundra meter därifrån, men den visade sig tyvärr inte ha något av intresse utan mest usla burkar. På gatan just utanför var det det en liten marknad, så jag passade på att köpa bröd och en bit Montgomery’s cheddar och att återigen ställa min fråga. Bredvid mig hade en man i gul jacka just köpt ett bröd för £1, de enda pengarna han hade tydligen, och han sa att han kunde visa mig var jag kunde hitta öl. Visst tänkte jag och väntade på honom innan vi gick till några ställen. Jag sa att jag hade speciella önskemål och han frågade innehavarna om de hade någon belgisk öl, ett ställe hade Leffe men jag tycker inte om den.

Han frågade vad jag skulle göra och jag svarade och han frågade om han fick hänga på och jag tänkte att ”det vore kanske kul med lite sällskap” men jag ångrade mig ganska kvickt för han var trots allt rätt konstig. Som tur var ställde han samma fråga igen och då sa jag att jag nog skulle åka till Borough Market och Utobeer istället och han frågade om jag hade lite pengar han kunde få för personen han skulle bo hos var tydligen inte i staden. Jag sa ”nej det har jag inte men du kan få en cigarett”, sen gick jag ut på Charing Cross Road innan jag svängde upp på Greek Street igen.

Längre upp på gatan fanns en vin och sprit-butik vid namn Milroy’s som såg ut att kunna ha öl, men nej. Däremot ett stort sortiment whisky och innehavaren (?) var trevlig och svarade utförligt när jag frågade om han visste var jag kunde hitta öl. Han beklagade sig över det skrala utbudet i området och hade uppenbarligen koll. Han föreslog Whole Foods några hundra meter därifrån, de skulle i alla fall ha Samuel Smith’s Organic Lager. Jag hade gärna gått till butiken igen bara för att samtala lite med innehavaren och se på all whisky. Priserna var inte alls tokiga, bland annat Glendronach 15 years Revival för 410 :- eller så, på Systembolaget går den för 529 :-.

Whole Foods hade enbart lager och på köpet organisk sådan. Jag köpte nämnda Samuel Smith’s och en Caledonian Golden Promise, och en påse chips. Strax därefter satte jag mig på Soho Square för att äta och dricka. Vid det här laget hade det gått ett par timmar sen jag var uppe vid Hampstead Heath och det hade förmodligen lönat sig att antingen åka till Kris Wines eller Utobeer istället för att virra runt i Soho med omgivning.

Ölen var inget vidare men Golden Promise gick definitivt vinnande ur striden med lätt söta toner av honung och nektar. Bäst var cheddarn, hoppas jag kan hitta den i Stockholm, och chipsen, mm havssalt.

För att väga upp de två tråkiga ölen satte jag mig på tunnelbanan till Victoria och Cask Pub & Kitchen.

Read Full Post »

The Market Porter är en av de större pubarna i området kring London Bridge och pittoreska Borough Market. Belägen i en stor tegelbyggnad precis invid marknaden tar den gröna träfasaden dekorerad med blommor (ett vanligt inslag på Londonpubar) dig till en tid av småhandlare och specialister. Varför det också är så trevligt i Borough Market, eftersom det är precis vad marknaden består av; det är inte svårt att föreställa sig att inbilla sig vagnar i antågande. Exteriören spelade även en roll i filmatiseringen av Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, där den omvandlades till en bokaffär och låg granne med trollkarlspuben The Leaky Cauldron.

Interiören är brittiskt anspråkslös med enkla träpaneler och tappmärken täcker väggarna. Problemet är att puben är alldeles för stor och uppdelad för att lyckas med vardagsrumskänslan som inredningens enkelhet verkar antyda. Under mina besök infann sig aldrig den familjära stämningen som jag eftersöker, även om många andra uppenbarligen upplevde den.

En fredag vid klockan 13 var puben synbarligen fullproppad och besökarna vällde ut på trottoaren. Hur skulle jag få plats? Vad jag inte tänkte på var förstås att man i Storbritannien är tillåten att ta med sig sin öl ut på gatan och det var sol och varmt i luften, och således fanns det gott om plats där inne.

Den här dagen var besökarskaran en salig blandning av gammal och ung, t-shirt och slarviga kostymer. Tiotalet handpumpar och inget av ölen provade gjorde att det krävdes viss betänketid innan jag beslutade mig för Harvey’s South down Harvest Ale. ”Inside or outside?” Skillnaden var glasen, jag föreställde mig att jag eventuellt skulle vilja stå ute en stund så jag valde ett plastglas. Som namnet antyder är det ett säsongsöl, och det ligger på 5% och är bryggt med enbart Fuggles-humle.

Ett val jag var mycket nöjd med, ölet doftade och smakade delvis rått av omältat sädesslag, en lätt arom av karamell och en återhållsam, välbalanserad humle.  Känslan av en tupplur i en eka på ett lugnt hav under en klar himmel, ett lugnt och vänligt öl.  Intressant nog var munkänslan jästig, liksom kornig. – 88/100

Strax innan jag druckit upp dök det äntligen upp en sittplats i hörnet av baren. En herre som druckit en Corona och läst The Sun reste sig för att gå, tyvärr tog han med sig tidningen… Det var dessvärre svårt att få sig en pratstund med den walesiska bartendern, det var alldeles för mycket folk.

Att beställa var dock inga problem och jag bad först om några smakprov, bland annat ingefärsölet Funfair Teacups som inte var någon höjdare; gråvit i färgen och smak av ja, ingefära får jag anta, jag tog inga anteckningar. Jag tog istället in ytterligare ett öl från Harvey’s, Sussex Bitter, en bitter på 4% som inte gjorde särskilt mycket väsen av sig.

Sen var det hög tid att ta bussen till Covent Garden för att besöka The Harp och därefter Jermyn Street…

Read Full Post »

Efter en ölbryggarkurs på Monks Café som inte gav mig något (nej, inte ens öl!) tog jag i söndags en sväng förbi Oliver Twist för att häva i mig något hyfsat billigt, det var alltså real ale jag riktade blicken mot. Min skepsis mot brittisk öl har sedan starten varit stor, då jag alldeles för ofta fördes bakom ljuset av inbjudande etiketter och beteckningar (india pale ale, men var håller då den beryktade humlen till?). Jag drog den rimliga slutsatsen att storbryggerierna kanske brast i hantverket men vågade trots det inte närma mig handpumpen på Akkurat och Oliver Twist förrän under årets första sommarmånad. Då drack jag Ptarmigan från Harviestoun och var vid första sniffen nära på att slänga alla samlade erfarenheter av brittiskt öl över bord, jag gav till ett gladlynt utrop och stack omedelbart glaset under min väns näsa. Min begeistring stillades dock i samma sekund som drycken for över min tunga: BLASK! De tropiker som doften lockat med fanns ingenstans i den gulgrumliga ölen, jag kunde lika gärna ha druckit citronvatten. I vilket fall som helst bjöds jag sedermera på Dark Stars Sunburst och lyckades uppskatta den, varför jag i söndags tänkte försöka igen.

Av de tre alternativen som presenterades för dagen sorterade jag direkt bort den svagaste (3,8% om jag minns rätt) och de som återstod var då en bitter på 4,2% som hette Battle Axe och Oceanbryggeriets IPA på 5,4%, torrhumlad med cascadehumle. Fick ett smakprov på den förstnämnda men den föll inte i smaken så jag valde IPAn för 66 kronor. Jag hade tidigare druckit den vanliga fatversionen på Glenfiddich Warehouse utan att imponeras och hoppades givetvis på mer nu. Ölen grumlades vid tappning men fick snabbt en klar och ljus bärnstensfärg med ett par bitar jäst svävandes i glaset. Doften var ingenting bortom min föreställningsvärld utan bjöd, som man kunde förvänta sig, på torkad humle och kvistar. Smaken hade lätta toner av äng, klöver och harsyra och en relativt ihållande citrusbesk eftersmak som kändes ganska underlig i kontrast till den veka kroppen.

Dessförinnan hade jag druckit en Goose Island IPA och Cereal Killer från Arcadia på Monks. De var förvisso båda habil öl men alldeles för återhållsamma, särskilt i det förstnämnda fallet där typen kräver ett visst mått av aggressivitet för att lyckas. Cereal Killer förde tankarna till en Old Viscosity vars lagring avbrutits några veckor för tidigt, en god grund men utan modet som kunde givit mig något att fylla en eventuell kyl med.

Idag har jag annars spenderat större delen av min tid med att lyssna på Taken By Trees nya platta East Of Eden. Premisserna för skivan är i allra högsta grad tveksamma, en svensk som åker till Pakistan för att spela in sin skiva med inhemska musiker; det skriker moderna amerikanska folkpoppare. Jag är glad att nu istället kunna förklara min kärlek till en väldigt snygg och genuin skiva, som stundtals känns som en vacker utveckling på den småtöntiga karribiska electro som våra göteborgska musiker pysslar med. Jättebra!

Read Full Post »