Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘öl’

Det har varit stiltje på bloggen… Eventuellt följs detta inlägg upp av ytterligare texter om Madrid och därtill ett om BrewDogs förhållande till de politiska vindarna i dagens Europa och ett om cask och keg. Kanske glädjer det någon.

Under tonåren var utomlandsresor med familjen föga lockande, jag skydde solen och ville helst vandra runt i historiska städer, medan de föredrog att sola och bada. Med åren öppnar sig dock nya intressen och möjligheter, alkoholen blir en orsak att ge sig ut i världen. När morfar hörde av sig beträffande sin sjuttioårsdag och undrade vilka som vore intresserade att åka till Madrid var jag därför inte sen att tacka ja. Det vill säga efter en snabbkoll på ratebeer… Att lita på ratebeer kan förvisso vara vanskligt, men det är ett bra verktyg för att skaffa sig en någorlunda koll. Utmaningen under denna resa bestod av att lyckas styra de andra mot mina utflyktspunkter. Någonting som visade sig enklare än jag på förhand trott.

I Madrid finns fyrtiotre platser utmärkta, som ska sälja kvalitetsöl. Detta kan variera från utbud med belgiska trotjänare som Duvel och Westmalle, till spansk hantverksöl eller internationell (främst nordisk (Mikkeller och Lervig var populära under min resa) och amerikansk) dito. Sett ur ett västeuropeiskt perspektiv är emellertid Spanien ganska eftersatt vad det gäller öl (Barcelona har fyrtiotvå platser på ratebeer). Men liksom i övriga Europa spirar en ny ölkultur. Under besöket stötte jag på ett drygt tiotal hantverksbryggerier, av relativt jämn kvalitet men i avsaknad av tillräcklig komplexitet för att ännu kunna mäta sig mot internationella brygder. De kanske bästa ölen var en amerikansk pale ale frånCerveza Dougall’s som heter 942, en svårslagen hinkaröl. En annan favorit var Tyris VIPA, som jag nu ser skulle föreställa en india pale ale (V:et står för Valencian). Flaskan jag drack förde mina tankar till Orval, varför den uppenbarligen var infekterad med brettanomyces.

Efter ankomst tog vi tunnelbanan dit vi skulle bo och fick i oss tomat, serrano, bröd, vindruvor (vilka vindruvor därtill!) och Mahou. Valet i den lilla livsmedelsbutiken hade stått mellan Mahou och Heineken, som säkert står under samma konglomerat (detta orkar jag inte kolla upp just nu). Det första barbesöket blev BAR Animal, där vi också kom att avsluta vistelsen, som låg på behändigt avstånd från mina morföräldrarnas och min morbrors hotell.
Baren ligger på gatan Hartzenbusch, i ett område som rymmer en stor mängd andra barer och restauranger, många till synes med tyska kopplingar, och öppnade för ungefär två månader sedan. Rummet var avlångt och möblemanget avskalat modernt. Under fredagkvällen var det fullspäckad med unga spanjorer. På en griffeltavla stod maten och fatölen uppskrivna.

 

Vi hann knappt se oss omkring, än mindre undersöka öllistan, innan en bricka med oliver i tioöringsstorlek och ett slags strimlade chips stod framför oss. Även om det inte var som i södra Spanien, där man får en tapas med varje dryckesbeställning, fick vi i de flesta fall något slags tilltugg vid första beställningen.

 

Då vi vid första besöket redan hade ätit blev det ingen mat förrän vid det andra tillfället. Priserna kan tyckas väl tilltagna, och kan i vissa fall vara det, så det kan vara klokt att höra sig för om storleken på den tallrik man väljer att ta in. Exempelvis beställde vi in tortilla de patatas och delade på fyra personer, vilket kanske var lite i underkant, men jag tror att en sådan och en väl vald andra tallrik skulle räcka gott och väl åt tre personer. Om man inte har lust att spendera en resa på ölsafari så är denna omelett på egen hand en orsak att besöka Animal. Efter ett flertal tortilla de patata genom åren hade jag slutligen tröttnat, nej, i själva verket var jag aldrig riktigt förtjust i det. På BAR Animal är den emellertid världar från den svampiga och grovskurna omeletten jag var van vid, när jag skar ut en bit var ägget nästan på väg att rinna iväg och det var som smält guld inte som en urblekt disktrasa och potatisen var jämnt skuren i skivor och bjöd lagom motstånd för att egga en till ytterligare en tugga.


Gemensamt för Madrids barer är ett skralt fatutbud, vilket är synd för jag hade gärna provat fler spanska öl på tapp, och Animal har blott sex stycken kranar. Under våra besök fanns bland annat två olika IPA från Londonbryggeriet The Kernel, Handbryggeriets Dark Force, en italiensk svart IPA (som dessvärre inte var mycket av den sorten), The Perfect Crimes kryddiga European Blonde, några olika BrewDog (för den som dricker sådant) och Mikkellers Big Worse Barley Wine. Den sistnämnda kostade ungefär sjuttio kronor för en pint, vilket min morbror, på min inrådan, slog till på. Ja, jag föreslog inte en pint, men jag förstod honom, det är ingen öl man vill ska ta slut.

Antalet olika sorters flaskor i deras kylar var sisådär femtio stycken och Mikkeller, BrewDog, Struise, De Molen och Hoppin’ Frog var välrepresenterade. Annat smått och gott var till exempel Clown Shoes Vampire Slayer och Port Brewing Mongo IPA. Detta är dock ingen bar man än så länge (vissa finns att tillgå på Animal, men ägaren Tibor menade att den spanska hantverksölen generellt håller för låg kvalitet idag) går till för att dricka spansk hantverksöl. Å andra sidan kanske man vill smyga in en Hoppin’ Frog & De Molen Super-Charged Saison (för all del god, men varför envisas med att kalla den för saison när den inte delar någon karaktäristik med den ölstilen?) eller en Mikkeller & Grassroots Wheat is the New Hop (drick den när helst du kommer över den) under resan.

 

När jag, lycklig av trevligt bemötande och med ett glas Super-Charged Saison i handen, gick till bardisken och började att samtala om samarbetsöl visade det sig att han bara tio minuter tidigare kopplat på Mikkellers och Lervigs fjortonprocentiga DIPA Double Eye PA. Men klockan var sen, pengarna hade sinat och vi var tvungna att gå upp halv åtta följande morgon, så vi ropade in notan. Och det tog en faslig tid, nästan en smula irriterat undrade vi varför det dröjde så. Servitören log och pekade mot fyra glas vid en av tappkranarna. Strax därefter ställde han ned en bricka med fyra till brädden fyllda ISO-glas på vårt bord.

Read Full Post »

Euston Tap

På torsdagen förra veckan begav jag och en vän oss till London, med det uttalade syftet att handla kläder och dricka öl. Eftersom jag redan har varit i London två gånger under det senaste året var jag inte intresserad av att flänga runt halva stan och besöka olika pubar, utan nöjde mig med att rikta in våra besök på de två främsta nytillskotten i stadens pubvärld: Euston Tap och Craft Beer Co. Dessutom hann vi med ett besök på ölbutiken Kris Wines, som ligger en smula olägligt till i ett innerstadsghetto, cirka femton minuters promenad från Caledonian Road eller Kings Cross St Pancras. Ett besök på The Kernel Brewery uteblev tyvärr, på grund av tidsbrist. Mer om de senare nämnda platserna i ett senare inlägg, denna text är helt tillägnad Euston Tap.

Euston Tap låg lägligt till eftersom vi bodde vid Paddington och endast behövde tre stopp med tunnelbanan för att ta oss till den närmaste stationen, Euston Square. Därefter följer man vägen österut på vänster sida till det att man kommer till parken framför Euston Station. Man kan även ta tunnelbanan med Northern line eller Victoria line till Euston. Baren inryms i vad, som jag har förstått, är en gammal grindstuga (min första tanke var krypta, mausoleum, men det är för att jag aldrig har sett en grindstuga) och en av två kvarvarande byggnader från en tidigare bebyggelse på området. Den andra är ytterligare en grindstuga tjugo meter över gatan och kommer inom kort (på fredag, om jag minns rätt) slå upp dörrarna och manifestera sig i form av en ciderbar, med namnet Cider Tap.

Following the success of the ground breaking Euston Tap, we are opening Londons first dedicated cider bar. Cider on draught, from the oak and bottles from more than 100 cider farms in the UK and France. Autumn 2011. And yes, it’s in the lodge across the road!

http://www.eustontap.com/pages.php?navid=7

Bara det är anledning nog att boka en ny resa till London.

Euston Tap och Cider Tap är inte unika endast i sitt koncept, läge och lokal, man har också en oerhört snygg tapplösning. Man har placerat tappkranar och -pumpar längs väggen bakom baren. Handtagen och tappmärken stämmer förvisso inte, men innehållet i varje tapp står uppskrivet på en griffeltavla som är indelad i keg och cask, där keg ryms till vänster om baren och består av upp till tjugo olika sorter, och cask står på den högra sidan och är upp till åtta olika öl. Under tavlorna står fyra kylar med flasköl, till för största delen mycket fördelaktiga priser (vad sägs om 375 ml Older Viscosity från 2009 för 15 pund?), och som man givetvis får ta med sig hem om man skulle vilja.

 

Variationen bland faten är stor och det fanns vid allt från porter på cask till kriek och veteöl på keg, och dessutom många högintressanta bryggerier (inte bara brittiska heller, Nögne Ö #100 fanns till exempel representerad på fat). Särskilt om jag jämför med The Harp, som är enormt trevligt, men som i princip hade Dark Star och Sambrooks när vi besökte dem. Inomhus finns det, förutom entréplanet, en spiraltrappa till en övervåning med bord och sittplatser, som sällan var helt upptagna. Utanför är det möjligt att slå sig ned i parken om man så skulle vilja, vilket kanske inte är klokt nu när vädret blir allt kallare, men det finns också en vacker uteplats med infravärme och bord och stolar som räckte till oss vid alla våra tre besök. Enligt uppgift var det dock fullpackat under hela sommaren.

Min första öl blev, efter rådgörande med en av bartendrarna och några smakprov, en Hewitt Un-hung-hero (cask, pale ale). Den hade en syrlig doft av nässlor och fläder och smakade allt från gul kiwi, liche till banan. Därefter besvärade jag henne med ytterligare tre smakprov, där mitt val omedelbart föll på en cider, Orchard Pig, på keg, som var fantastisk. Precis som cider ska vara, stall, hästskit, hö och övermogna äpplen. Toppklass!

 

På det följde en keg-weizen från West, som jag nu inser att jag drack två gånger trots att den inte var någon favorit (dock bra). ”Som att käka en baguette” har jag noterat att min vän kommenterade, själv skrev jag ut de vanliga veteölsattributen som banan, bubbelgum, kryddig i doften och sen att smaken var brödig, kryddig, vete, lussebulle, jul och degig.

Jag förmodar att vi drack mer den dagen men det har jag i så fall inte skrivit ned. Följande dag blev det ett återbesök och vi skaffade oss även en ny bekantskap. Under denna kväll hade jag dessvärre inte medfört något anteckningsblock, då det inte fick plats i min redan överfulla innerficka. Men jag kan utan att tveka rekommendera Thornbridges Jaipur IPA ändå. Den fanns, om jag minns, både på keg och på cask under första kvällen, och under fredagen på cask (vilket var vad vi provade).

 

Däremot satte de på Bristol Southville IPA (cask), just innan stängning, av vilken självklart tog varsin pint. Den fanns kvar på lördagen varför jag, efter att kvällen innan varit lyrisk över den, inledde med en pint av den. Den är proppad med kiwi, grapefrukt, nätmelon, tvål, päron, ananas och mango.

På keg fanns även jänkaren Coronador Islander IPA, som vi tidigare under dagen köpt och druckit en flaska av på Kris Wines. Vid det här laget hade vi fått i oss en del och anteckningarna lyder:

Apelsin, choklad, apelsinskal, apelsinchoklad, riven choklad.

Den var mycket god, och med, som ni förstår, en tydlig smakprofil.

Euston Tap är Londons bästa pub och det enda självklara stoppet i staden. Till skillnad från andra ställen kan man vistas i lokalen en fredagkväll utan att behöva trängas eller skrika fram sin beställning.

(tabbade mig med bilderna…)

Read Full Post »

Störtebeker Bock-bier

Störtebeker Bock-bier (6,5%):

Doft: Mandel, mandelmassa, banankaka, rågbröd, choklad
Smak: Rågbröd, banankaka, apelsin, knäck

Pris: 14.90 kr för 330 ml

Superbock. Köp, köp, köp.

Read Full Post »

The Harp

Efter min Sussex Bitter gick jag till Southwark Street för att ta RV1 till Covent Garden, en resa som går på ungefär femton minuter om jag minns rätt. Bussen stannar femtio meter från marknaden och därefter tar det ett par minuter att gå till The Harp. Puben är belägen på en lugn parallellgata till Strand som löper fram till Trafalgar Square. Det är det lite märkliga med London, att man kan svänga när som helst och nästan alltid hamna på en helt död sidogata, vilket förstås kan vara en befrielse om man nyss råkat befinna sig på t ex ovan nämnda Strand (tänk Kungsgatan).

The Harp var tänkt som mitt vattenhål i den här delen av staden, som till stor del saknar vettiga pubar. Sedan mitt förra besök i staden har jag suktat efter brittisk caskcider, då jag drack vad jag nu fått reda på var Sarah’s Cider. Jag minns den som klart orange, frisk (kolsyra), sur och komplex som en lambik och med mycket sydländsk frukt, nektariner, aprikos och liknande. Antingen är mitt minne grumligt (inte alls omöjligt, omständigheterna var inte ideala för ordentlig provning) eller så är det en verkligt unik cider, för ingen av de cider jag provade den här gången var ens i närheten av mitt minne av Sarah’s Cider, och jag lyckades tyvärr inte få tag i den.

Det som lockade mig mest med The Harp var just ciderutbudet. I baren frågade jag efter något med hög syra, men det fanns ingenting som kunde tillfredsställa mig och jag nämnde Sarah’s men här, liksom senare på Southampton Arms, verkade de en smula förvånade över min beskrivning av cidern. Även om det jag smakade inte riktigt föll mig i smaken just för stunden så verkar det inte vara något fel på cidertillverkarnas utvecklingslusta. Cidern kommer i boxar (bag-in-box) som står i kylen och drycken saknar kolsyra. Bland annat fanns det en cider lagrad på Bruichladdich-fat och senare testade jag en som legat på Rioja-fat.

Istället tog jag en Sambrooks Junction: havsvatten, malt och nötter. Fint eftermiddagsöl. I baren stod tre (inte alla på en gång dock) trevliga kvinnor som inte var främmande för att samtala lite om allt möjligt och det var tydligt att de, eller åtminstone den äldre damen som jag pratade med, hade druckit en del öl i sina dagar. Väldigt, väldigt trivsamt och intimt ställe. Och det hade varit svårt att känna sig ensam, för förutom sällskapet bakom bardisken så pryds väggarna av de sedvanliga historiska porträtten.

Utöver den avlånga nedervåningen finns det både en gård (eller om det bara var en bakgata, jag minns inte) och en övervåning, som märkligt nog snarare ser ut att tillhöra ett café än en pub:

Jag låg efter min tidsplan och började oroa mig över huruvida jag skulle hinna med min shopping, så jag kände att det var dags att röra på mig. Men så fick jag syn på Dark Star Paradise Weiss och det fina vädret hade gjort mig sugen på veteöl, så jag frågade om hon trodde att det skulle räcka till morgondagen. Nej, förstås inte, men jag fick en halvpint att prova. Underligt öl, animaliska smaker, jag tänkte på salt, bacon och korv & potatismos!

Därmed sa jag adjö och sa till mig själv att jag skulle återkomma, vilket jag tyvärr inte hann med. Jag tog den nätta promenaden västerut till Jermyn Street för några inköp på vägen (nåja) ut till White Horse on Parson’s Green

Read Full Post »