Min erfarenhet och min nostalgiska och sentimentala ådra har belagt mig med en viss skepsis gentemot mot dagens liveframträdanden. Det är inte att jag intar den föga fruktsamma och tämligen löjeväckande ståndpunkten att modern musik saknar förtjänster och att utvecklingen avstannade efter det eller det bandet, men jag lyckas sällan uppbåda någon större entusiasm utan vill hellre stå och prata med mina vänner. Spelningar är därför för mig ofta främst ett sätt att träffa folk och umgås, inte att fördjupa mig i musik. Jag förbannar dagens livescen och drömmer mig tillbaka till 50-60-talet, ja även de på dem två följande decennierna. På den tiden då subkulturen var ett nytt påfund och spelningarna var präglade av energi och ett oöverträffat kamratskap i gruppen. Idag går man på tomgång, åtminstone inom de om områden jag har intresserat mig för under åren. Det var med denna inställning jag ändå bestämde mig för att gå till Södra Teaterns etablissemang för att se Tiger Tape och Friday Bridge, som öppnade detta års Cosy Den-festival, jag skulle åtminstone få träffa några vänner och om det var trist kunde jag alltid gå; det var nämligen gratis.
Under eftermiddagen hade jag dock varit på Systembolaget i Liljeholmen och köpt ett gäng Old Stock Ale, och en OriginAle från danska Djaevlebryg. En öl som jag första gången drack i mars 2009, på Lord Nelson, i samband med en vistelse i Köpenhamn. Puben i fråga är en trivsam liten historia, undangömd nedanför marknivå vid Ströget, och där man, åtminstone då, fick röka inomhus. Jag hade bra minnen av OriginAle och var därför tvungen att köpa en flaska och prova den igen, trots att det tog emot litet till följd av bryggeriets barnsliga Humanisterna-ateism, som de skyltar med när helst de kommer åt. Det kommer jag att göra igen. Ölen var tydligt brittisk, både i malt och humle, även om det inte hör till vanligheterna att britterna kokar ihop India pale ale i den här alkoholstyrkan (finns det några exempel? undantaget BrewDog, givetvis…).
Doften erinrade om inlagd frukt i allmänhet och aprikoser och mandariner i synnerhet, och även banan, men vad som först slog mig var de brödiga kvaliteterna av kolakakor och sockerkaka. Allt detta omgärdat av en gräddig eller höghaltig mjölkig kvalitet, ”ett födelsedagskalas i en öl” beskriver en vän det träffande som. Mjölken går igen i smaken i det att ölen är len och kolsyran smyger sig varsamt över tungan, jag förnimmer först en lätt sockrig känsla som jag härleder till de här tårtprydnaderna (vad heter de?) i socker som var vanliga under barndomen och på det följer en svag men välintegrerad grapefruktbeska. Riktigt bra, och frågan är om engelsmännen inte borde börja tillverka ipor efter recept som detta.
Mosebacke/Södra Teatern är stundtals förvirrande med alla sina lokaler och regler för var man får dricka vad, men denna kväll visade det sig inte vara några problem med att handla i Ölkiosken på Mosebacke torg. Jag började med en Stenstrand Sommar Ale från Nynäshamn, nyfiken efter att ha druckit ett otroligt exemplar från Akkurats tapp. Den var fortfarande god men inte lika väl sammansatt som fatexemplaret framstod som, flaskversionen saknade tätheten som fatversionen hade och dofter blommade inte ut lika stort den här gången. På det följde en Eskilstuna Ölkulturs Skogsängen, en saison kryddad med basilika. För 65 kronor var det inte svårt att ge efter för frestelsen en saison utgör, och spänningen i att testa ett tidigare oprövat bryggeri. Det var också utan tvekan en utmärkt saison, särskilt basilikan var tydlig men även färsk timjan och en trivsam eldighet och citrus.
Först ut på scenen var Tiger Tape (lyssna här), som tidigare gick under namnet Moofish Catfish och spelade helt annan musik. Då var man ett ganska tamt twee pop-band, som jag såg live en gång och jag nästan tror markerade slutet på ett mer frekvent uteliv (spelningar, det vill säga) för min del. Ironiskt nog kan Tiger Tapes framträdande igår ha inneburit en nystart för mig. Musiken var precis lagom stökig och förde tankarna till vad som i USA löst kallades för college rock. Tiger Tape påminde framför allt om R.E.M. och den mindre countryinfluerade delen av paisley underground och senare band som Gin Blossoms. Tro fan att jag hittade litet trallpunk i det hela också… Musiken tjänade i allra högsta grad på scenframträdande och livemusikens smutsigare och mer opolerade ljud. Ser fram emot en liveplatta, men till dess nöjer jag mig med fler spelningar och skivan jag köpte igår (första musikköpet jag har gjort på en sådär två år, tror jag), och som jag idag lyssnat igenom ett flertal gånger. Återfödelse! Mitt hopp lever vidare.
Därefter genomförde Friday Bridge en spelning som påminde om sorgen i att Arvikafestivalen numera är nedlagd, men som var fullt tillräcklig, jag hade ändå inte itts åka till Arvika för att se synthpop och EBM en hel helg. Detta blev en bra avslutning på kvällen, även om jag inte hade sagt nej till ytterligare något i stil med Tiger Tape.
Onsdagens spelning var alltså förfesten till Sveriges enda renodlade popfestival, som går av stapeln på olika platser i Stockholm, men där höjdpunkten måste sägas vara spelningarna på Gula villan imorgon och på lördag. Jag är mycket entusiastisk över fortsättningen!
palealesaints.wordpress.com 