Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det har varit stiltje på bloggen… Eventuellt följs detta inlägg upp av ytterligare texter om Madrid och därtill ett om BrewDogs förhållande till de politiska vindarna i dagens Europa och ett om cask och keg. Kanske glädjer det någon.

Under tonåren var utomlandsresor med familjen föga lockande, jag skydde solen och ville helst vandra runt i historiska städer, medan de föredrog att sola och bada. Med åren öppnar sig dock nya intressen och möjligheter, alkoholen blir en orsak att ge sig ut i världen. När morfar hörde av sig beträffande sin sjuttioårsdag och undrade vilka som vore intresserade att åka till Madrid var jag därför inte sen att tacka ja. Det vill säga efter en snabbkoll på ratebeer… Att lita på ratebeer kan förvisso vara vanskligt, men det är ett bra verktyg för att skaffa sig en någorlunda koll. Utmaningen under denna resa bestod av att lyckas styra de andra mot mina utflyktspunkter. Någonting som visade sig enklare än jag på förhand trott.

I Madrid finns fyrtiotre platser utmärkta, som ska sälja kvalitetsöl. Detta kan variera från utbud med belgiska trotjänare som Duvel och Westmalle, till spansk hantverksöl eller internationell (främst nordisk (Mikkeller och Lervig var populära under min resa) och amerikansk) dito. Sett ur ett västeuropeiskt perspektiv är emellertid Spanien ganska eftersatt vad det gäller öl (Barcelona har fyrtiotvå platser på ratebeer). Men liksom i övriga Europa spirar en ny ölkultur. Under besöket stötte jag på ett drygt tiotal hantverksbryggerier, av relativt jämn kvalitet men i avsaknad av tillräcklig komplexitet för att ännu kunna mäta sig mot internationella brygder. De kanske bästa ölen var en amerikansk pale ale frånCerveza Dougall’s som heter 942, en svårslagen hinkaröl. En annan favorit var Tyris VIPA, som jag nu ser skulle föreställa en india pale ale (V:et står för Valencian). Flaskan jag drack förde mina tankar till Orval, varför den uppenbarligen var infekterad med brettanomyces.

Efter ankomst tog vi tunnelbanan dit vi skulle bo och fick i oss tomat, serrano, bröd, vindruvor (vilka vindruvor därtill!) och Mahou. Valet i den lilla livsmedelsbutiken hade stått mellan Mahou och Heineken, som säkert står under samma konglomerat (detta orkar jag inte kolla upp just nu). Det första barbesöket blev BAR Animal, där vi också kom att avsluta vistelsen, som låg på behändigt avstånd från mina morföräldrarnas och min morbrors hotell.
Baren ligger på gatan Hartzenbusch, i ett område som rymmer en stor mängd andra barer och restauranger, många till synes med tyska kopplingar, och öppnade för ungefär två månader sedan. Rummet var avlångt och möblemanget avskalat modernt. Under fredagkvällen var det fullspäckad med unga spanjorer. På en griffeltavla stod maten och fatölen uppskrivna.

 

Vi hann knappt se oss omkring, än mindre undersöka öllistan, innan en bricka med oliver i tioöringsstorlek och ett slags strimlade chips stod framför oss. Även om det inte var som i södra Spanien, där man får en tapas med varje dryckesbeställning, fick vi i de flesta fall något slags tilltugg vid första beställningen.

 

Då vi vid första besöket redan hade ätit blev det ingen mat förrän vid det andra tillfället. Priserna kan tyckas väl tilltagna, och kan i vissa fall vara det, så det kan vara klokt att höra sig för om storleken på den tallrik man väljer att ta in. Exempelvis beställde vi in tortilla de patatas och delade på fyra personer, vilket kanske var lite i underkant, men jag tror att en sådan och en väl vald andra tallrik skulle räcka gott och väl åt tre personer. Om man inte har lust att spendera en resa på ölsafari så är denna omelett på egen hand en orsak att besöka Animal. Efter ett flertal tortilla de patata genom åren hade jag slutligen tröttnat, nej, i själva verket var jag aldrig riktigt förtjust i det. På BAR Animal är den emellertid världar från den svampiga och grovskurna omeletten jag var van vid, när jag skar ut en bit var ägget nästan på väg att rinna iväg och det var som smält guld inte som en urblekt disktrasa och potatisen var jämnt skuren i skivor och bjöd lagom motstånd för att egga en till ytterligare en tugga.


Gemensamt för Madrids barer är ett skralt fatutbud, vilket är synd för jag hade gärna provat fler spanska öl på tapp, och Animal har blott sex stycken kranar. Under våra besök fanns bland annat två olika IPA från Londonbryggeriet The Kernel, Handbryggeriets Dark Force, en italiensk svart IPA (som dessvärre inte var mycket av den sorten), The Perfect Crimes kryddiga European Blonde, några olika BrewDog (för den som dricker sådant) och Mikkellers Big Worse Barley Wine. Den sistnämnda kostade ungefär sjuttio kronor för en pint, vilket min morbror, på min inrådan, slog till på. Ja, jag föreslog inte en pint, men jag förstod honom, det är ingen öl man vill ska ta slut.

Antalet olika sorters flaskor i deras kylar var sisådär femtio stycken och Mikkeller, BrewDog, Struise, De Molen och Hoppin’ Frog var välrepresenterade. Annat smått och gott var till exempel Clown Shoes Vampire Slayer och Port Brewing Mongo IPA. Detta är dock ingen bar man än så länge (vissa finns att tillgå på Animal, men ägaren Tibor menade att den spanska hantverksölen generellt håller för låg kvalitet idag) går till för att dricka spansk hantverksöl. Å andra sidan kanske man vill smyga in en Hoppin’ Frog & De Molen Super-Charged Saison (för all del god, men varför envisas med att kalla den för saison när den inte delar någon karaktäristik med den ölstilen?) eller en Mikkeller & Grassroots Wheat is the New Hop (drick den när helst du kommer över den) under resan.

 

När jag, lycklig av trevligt bemötande och med ett glas Super-Charged Saison i handen, gick till bardisken och började att samtala om samarbetsöl visade det sig att han bara tio minuter tidigare kopplat på Mikkellers och Lervigs fjortonprocentiga DIPA Double Eye PA. Men klockan var sen, pengarna hade sinat och vi var tvungna att gå upp halv åtta följande morgon, så vi ropade in notan. Och det tog en faslig tid, nästan en smula irriterat undrade vi varför det dröjde så. Servitören log och pekade mot fyra glas vid en av tappkranarna. Strax därefter ställde han ned en bricka med fyra till brädden fyllda ISO-glas på vårt bord.

Euston Tap

På torsdagen förra veckan begav jag och en vän oss till London, med det uttalade syftet att handla kläder och dricka öl. Eftersom jag redan har varit i London två gånger under det senaste året var jag inte intresserad av att flänga runt halva stan och besöka olika pubar, utan nöjde mig med att rikta in våra besök på de två främsta nytillskotten i stadens pubvärld: Euston Tap och Craft Beer Co. Dessutom hann vi med ett besök på ölbutiken Kris Wines, som ligger en smula olägligt till i ett innerstadsghetto, cirka femton minuters promenad från Caledonian Road eller Kings Cross St Pancras. Ett besök på The Kernel Brewery uteblev tyvärr, på grund av tidsbrist. Mer om de senare nämnda platserna i ett senare inlägg, denna text är helt tillägnad Euston Tap.

Euston Tap låg lägligt till eftersom vi bodde vid Paddington och endast behövde tre stopp med tunnelbanan för att ta oss till den närmaste stationen, Euston Square. Därefter följer man vägen österut på vänster sida till det att man kommer till parken framför Euston Station. Man kan även ta tunnelbanan med Northern line eller Victoria line till Euston. Baren inryms i vad, som jag har förstått, är en gammal grindstuga (min första tanke var krypta, mausoleum, men det är för att jag aldrig har sett en grindstuga) och en av två kvarvarande byggnader från en tidigare bebyggelse på området. Den andra är ytterligare en grindstuga tjugo meter över gatan och kommer inom kort (på fredag, om jag minns rätt) slå upp dörrarna och manifestera sig i form av en ciderbar, med namnet Cider Tap.

Following the success of the ground breaking Euston Tap, we are opening Londons first dedicated cider bar. Cider on draught, from the oak and bottles from more than 100 cider farms in the UK and France. Autumn 2011. And yes, it’s in the lodge across the road!

http://www.eustontap.com/pages.php?navid=7

Bara det är anledning nog att boka en ny resa till London.

Euston Tap och Cider Tap är inte unika endast i sitt koncept, läge och lokal, man har också en oerhört snygg tapplösning. Man har placerat tappkranar och -pumpar längs väggen bakom baren. Handtagen och tappmärken stämmer förvisso inte, men innehållet i varje tapp står uppskrivet på en griffeltavla som är indelad i keg och cask, där keg ryms till vänster om baren och består av upp till tjugo olika sorter, och cask står på den högra sidan och är upp till åtta olika öl. Under tavlorna står fyra kylar med flasköl, till för största delen mycket fördelaktiga priser (vad sägs om 375 ml Older Viscosity från 2009 för 15 pund?), och som man givetvis får ta med sig hem om man skulle vilja.

 

Variationen bland faten är stor och det fanns vid allt från porter på cask till kriek och veteöl på keg, och dessutom många högintressanta bryggerier (inte bara brittiska heller, Nögne Ö #100 fanns till exempel representerad på fat). Särskilt om jag jämför med The Harp, som är enormt trevligt, men som i princip hade Dark Star och Sambrooks när vi besökte dem. Inomhus finns det, förutom entréplanet, en spiraltrappa till en övervåning med bord och sittplatser, som sällan var helt upptagna. Utanför är det möjligt att slå sig ned i parken om man så skulle vilja, vilket kanske inte är klokt nu när vädret blir allt kallare, men det finns också en vacker uteplats med infravärme och bord och stolar som räckte till oss vid alla våra tre besök. Enligt uppgift var det dock fullpackat under hela sommaren.

Min första öl blev, efter rådgörande med en av bartendrarna och några smakprov, en Hewitt Un-hung-hero (cask, pale ale). Den hade en syrlig doft av nässlor och fläder och smakade allt från gul kiwi, liche till banan. Därefter besvärade jag henne med ytterligare tre smakprov, där mitt val omedelbart föll på en cider, Orchard Pig, på keg, som var fantastisk. Precis som cider ska vara, stall, hästskit, hö och övermogna äpplen. Toppklass!

 

På det följde en keg-weizen från West, som jag nu inser att jag drack två gånger trots att den inte var någon favorit (dock bra). ”Som att käka en baguette” har jag noterat att min vän kommenterade, själv skrev jag ut de vanliga veteölsattributen som banan, bubbelgum, kryddig i doften och sen att smaken var brödig, kryddig, vete, lussebulle, jul och degig.

Jag förmodar att vi drack mer den dagen men det har jag i så fall inte skrivit ned. Följande dag blev det ett återbesök och vi skaffade oss även en ny bekantskap. Under denna kväll hade jag dessvärre inte medfört något anteckningsblock, då det inte fick plats i min redan överfulla innerficka. Men jag kan utan att tveka rekommendera Thornbridges Jaipur IPA ändå. Den fanns, om jag minns, både på keg och på cask under första kvällen, och under fredagen på cask (vilket var vad vi provade).

 

Däremot satte de på Bristol Southville IPA (cask), just innan stängning, av vilken självklart tog varsin pint. Den fanns kvar på lördagen varför jag, efter att kvällen innan varit lyrisk över den, inledde med en pint av den. Den är proppad med kiwi, grapefrukt, nätmelon, tvål, päron, ananas och mango.

På keg fanns även jänkaren Coronador Islander IPA, som vi tidigare under dagen köpt och druckit en flaska av på Kris Wines. Vid det här laget hade vi fått i oss en del och anteckningarna lyder:

Apelsin, choklad, apelsinskal, apelsinchoklad, riven choklad.

Den var mycket god, och med, som ni förstår, en tydlig smakprofil.

Euston Tap är Londons bästa pub och det enda självklara stoppet i staden. Till skillnad från andra ställen kan man vistas i lokalen en fredagkväll utan att behöva trängas eller skrika fram sin beställning.

(tabbade mig med bilderna…)

Södra teatern

Min erfarenhet och min nostalgiska och sentimentala ådra har belagt mig med en viss skepsis gentemot mot dagens liveframträdanden. Det är inte att jag intar den föga fruktsamma och tämligen löjeväckande ståndpunkten att modern musik saknar förtjänster och att utvecklingen avstannade efter det eller det bandet, men jag lyckas sällan uppbåda någon större entusiasm utan vill hellre stå och prata med mina vänner. Spelningar är därför för mig ofta främst ett sätt att träffa folk och umgås, inte att fördjupa mig i musik. Jag förbannar dagens livescen och drömmer mig tillbaka till 50-60-talet, ja även de på dem två följande decennierna. På den tiden då subkulturen var ett nytt påfund och spelningarna var präglade av energi och ett oöverträffat kamratskap i gruppen. Idag går man på tomgång, åtminstone inom de om områden jag har intresserat mig för under åren. Det var med denna inställning jag ändå bestämde mig för att gå till Södra Teaterns etablissemang för att se Tiger Tape och Friday Bridge, som öppnade detta års Cosy Den-festival, jag skulle åtminstone få träffa några vänner och om det var trist kunde jag alltid gå; det var nämligen gratis.

Under eftermiddagen hade jag dock varit på Systembolaget i Liljeholmen och köpt ett gäng Old Stock Ale, och en OriginAle från danska Djaevlebryg. En öl som jag första gången drack i mars 2009, på Lord Nelson, i samband med en vistelse i Köpenhamn. Puben i fråga är en trivsam liten historia, undangömd nedanför marknivå vid Ströget, och där man, åtminstone då, fick röka inomhus. Jag hade bra minnen av OriginAle och var därför tvungen att köpa en flaska och prova den igen, trots att det tog emot litet till följd av bryggeriets barnsliga Humanisterna-ateism, som de skyltar med när helst de kommer åt. Det kommer jag att göra igen. Ölen var tydligt brittisk, både i malt och humle, även om det inte hör till vanligheterna att britterna kokar ihop India pale ale i den här alkoholstyrkan (finns det några exempel? undantaget BrewDog, givetvis…).


Doften erinrade om inlagd frukt i allmänhet och aprikoser och mandariner i synnerhet, och även banan, men vad som först slog mig var de brödiga kvaliteterna av kolakakor och sockerkaka. Allt detta omgärdat av en gräddig eller höghaltig mjölkig kvalitet, ”ett födelsedagskalas i en öl” beskriver en vän det träffande som. Mjölken går igen i smaken i det att ölen är len och kolsyran smyger sig varsamt över tungan, jag förnimmer först en lätt sockrig känsla som jag härleder till de här tårtprydnaderna (vad heter de?) i socker som var vanliga under barndomen och på det följer en svag men välintegrerad grapefruktbeska. Riktigt bra, och frågan är om engelsmännen inte borde börja tillverka ipor efter recept som detta.

Mosebacke/Södra Teatern är stundtals förvirrande med alla sina lokaler och regler för var man får dricka vad, men denna kväll visade det sig inte vara några problem med att handla i Ölkiosken på Mosebacke torg. Jag började med en Stenstrand Sommar Ale från Nynäshamn, nyfiken efter att ha druckit ett otroligt exemplar från Akkurats tapp. Den var fortfarande god men inte lika väl sammansatt som fatexemplaret framstod som, flaskversionen saknade tätheten som fatversionen hade och dofter blommade inte ut lika stort den här gången. På det följde en Eskilstuna Ölkulturs Skogsängen, en saison kryddad med basilika. För 65 kronor var det inte svårt att ge efter för frestelsen en saison utgör, och spänningen i att testa ett tidigare oprövat bryggeri. Det var också utan tvekan en utmärkt saison, särskilt basilikan var tydlig men även färsk timjan och en trivsam eldighet och citrus.

Först ut på scenen var Tiger Tape (lyssna här), som tidigare gick under namnet Moofish Catfish och spelade helt annan musik. Då var man ett ganska tamt twee pop-band, som jag såg live en gång och jag nästan tror markerade slutet på ett mer frekvent uteliv (spelningar, det vill säga) för min del. Ironiskt nog kan Tiger Tapes framträdande igår ha inneburit en nystart för mig. Musiken var precis lagom stökig och förde tankarna till vad som i USA löst kallades för college rock. Tiger Tape påminde framför allt om R.E.M. och den mindre countryinfluerade delen av paisley underground och senare band som Gin Blossoms. Tro fan att jag hittade litet trallpunk i det hela också… Musiken tjänade i allra högsta grad på scenframträdande och livemusikens smutsigare och mer opolerade ljud. Ser fram emot en liveplatta, men till dess nöjer jag mig med fler spelningar och skivan jag köpte igår (första musikköpet jag har gjort på en sådär två år, tror jag), och som jag idag lyssnat igenom ett flertal gånger. Återfödelse! Mitt hopp lever vidare.

Därefter genomförde Friday Bridge en spelning som påminde om sorgen i att Arvikafestivalen numera är nedlagd, men som var fullt tillräcklig, jag hade ändå inte itts åka till Arvika för att se synthpop och EBM en hel helg. Detta blev en bra avslutning på kvällen, även om jag inte hade sagt nej till ytterligare något i stil med Tiger Tape.

Onsdagens spelning var alltså förfesten till Sveriges enda renodlade popfestival, som går av stapeln på olika platser i Stockholm, men där höjdpunkten måste sägas vara spelningarna på Gula villan imorgon och på lördag. Jag är mycket entusiastisk över fortsättningen!

(tar upp en gammal, men ständigt relevant, diskussion som jag hade tänkt skriva på för en dryg månad sedan…)

Svensk alkoholpolitik och -försäljning lider av en diskrepans mellan Systembolagets påstådda önskan att minska alkoholkonsumtionen och tidningarnas uttryckliga vurmande för lågprisalkohol.

Systembolaget menar sig vilja minska konsumtionen med anledning av alkoholens skadeverkningar, trots det saluför man mängder av billiga viner på bag-in-box och  pallvis med likartade burköl och hänvisar till efterfrågan och kundnöjdhet. För en dryg månad sedan föreslog regeringen en utökad skatt på lådviner, vilket förmodligen inte hade löst några problem och enbart blir värre med Anders Borgs obehagliga formulering att ”[d]et ska löna sig att arbeta snarare än att röka och supa”.

Antingen har man dåligt självförtroende eller så bryr sig varken redaktion eller journalister, det är visserligen inte otänkbart att man som journalist förlikar sig med omständigheterna och redaktionens krav, med tanke på svårigheterna att få uppdrag. Däremot bör det väl inte vara orimligt att anta att ikoner som Kronstam och Frithiofsson har möjligheter att ställa egna krav? Det är i varje fall som helst ett djupt problematiskt att varken Systembolaget eller tidningsredaktionerna verkar ta sin påverkan på allvar. Magnus Bark låter hälsa (i kommentarsfältet i första länken) att Aftonbladets redaktion har gett sin skribent Göran Winbergh i uppdrag att ” skriva om det som läsarna ville läsa om. Och de ville läsa om det de redan drack, i stort sett.”.

Det råder inget tvivel om att tidningsskribenter utövar ett visst inflytande på alkoholkonsumenterna. Detta syns tydligt i exemplet Kronstam och Claude Val, två viner som under en längre period (än idag, faktiskt) skrevs upp av Kronstam, och så småningom togs upp i Systembolagets ordinarie sortiment tack vare sina höga försäljningssiffror. Som journalist och anställd av en välrenommerad tidning besitter ens ord en auktoritativ tyngd och som vilsen (det vill säga utan gemenskaper där man redan har ett utpräglat dryckesintresse) är det därför lätt att söka sig till dessa skribenter och deras skriverier får således gensvar i form av inköp. Också Systembolaget och i förlängningen dess anställda äger denna auktoritet, även om de anställda inte kan lastas för direktiv och utformning uppifrån och utifrån som begränsar deras möjligheter.

Journalistikens inneboende idealism rimmar dessvärre illa med verkligheten och återspeglar denna ur slarvigt putsade hegemoniska glasögon istället för att ta itu med den. Man tar en rapport direkt från polisen och struntar i att intervjua och söka andra svar. Grävande journalistik är ett undantag när medias uppdrag snarare är marknadsföring, propaganda och status quo. Detta gäller i samma grad för dryckesjournalistiken som lyder under samma lagar, som syftar till att skapa likriktning genom skenbara valmöjligheter. En klar majoritet av den öl som saluförs på Systembolaget utgörs av ljus lager som i allt väsentligt är identiska och en majoritet viner som förvisso skiljer sig en aning mer från varandra än vad ölen gör, men brister i komplexitet och produceras i en sådan skala att personlighet inte är en möjlighet.

Fördelen ölen har i dryckesjournalistiken, som främst inriktar sig på prisvärdhet, är att även mikrobryggerierna tilldelas utrymme, eftersom de trots allt utgör en stor del av Systembolagets lanseringar, som dryckesjournalistiken vilar på. Tester av lågprisöl (det vill säga burkar om femtio centiliter på priser under tolv kronor eller så) har genomförts men är ovanliga, vad det gäller vinet är alla tester av vad man benämner som budgetviner. Tidvis anmärker man på en särskild öls pris, om det är över det normala (säg upp till 30 kronor), vilket dock har en helt annan relevans än när en vinjournalist gör detsamma. Vin och pris har en helt annan korrelation än öl och pris, det är därför helt på sin plats att påpeka bristande komplexitet hos öl för en dryg hundralapp eller liknande. Det är dock osäkert huruvida detta är till följd av den sortens medvetenhet eller bara ett arv från vinjournalistiken, där man gärna menar att skillnaden mellan Rotari och Bollinger är försumbar.

Vinskribenterna vill ofta hävda att vin över hundra kronor är att unna sig (alltså lyx) och journalister som Kronstam för sig med plustecken för att indikera ett vins prisvärdhet. Det är stört omöjligt för att vin över 100 kronor att få maxantalet tre plus, medan han generöst strör plustecken över viner under 69 kronor. Detta ger en missvisande bild av att det billiga vinet är bättre, eller åtminstone ett klokare köp, än det dyrare. Inte ens när Kronstam gick igenom vin på halvflaskor gavs intressantare produkter (förvisso något begränsat inom kategorin) något större utrymme. Tre viner faller under kategorin lyx och kostar från 69 kronor till 145 kronor.

Det som är beklämmande är den bristande entusiasmen hos dryckesjournalisterna och att man sällan rör sig utanför Systembolagets domäner, journalistiken består i princip av kortrecensioner av företagets nyhetssläpp eller säsongsbetonade genomgångar av drycker. Man tar aldrig steget till krogen, sällan beställningssortimentet (aldrig än så länge vad det gäller öl?) och aldrig privatimport (vilket ju kan konsumeras på krogen). Vad som hade varit verkligt intressant är texter om middagar med mat och dryckeskombination, ordentliga upplevelser och resereportage och bryggeribesök. Inte tröttsamt tugg om maltig eller humlebetonad öl och klyschor i stil med: ”en stil som smeker gommen och smickrar maten”. Om man har läst en text har man idag läst alla, skillnaderna är marginella ofta både vad det gäller det provade och textens innehåll, allt från formuleringar och ordval till upplägg. Dessutom är, liksom i all journalistik, fackgranskningen under all kritik. Se till exempel Vingrodan om Kronstam och Öhmans Mat & Vin angående Jens Dolk.

DN tog i vintras ett lovvärt initiativ till en ”ölskola”, med en genomgång av olika ölstilar, men det tycks ha runnit ut i sanden. Förutom utredande texter och bryggeribesök så måste skribenterna tillåtas ha en egen smak, deras arbete kan inte vara att, liksom politiska partier, försöka tillgodose en majoritets förmenta tycke. Vi inte vad denna majoritet egentligen föredrar (den diskussionen ryms inte riktigt här), i många fall är referensramarna inte breda nog, man har helt enkelt inte testat tillräckligt och dryckesjournalisten fortsätter då på konsumentens redan inslagna spår. Det problematiska är att man alltså gör en massa antaganden, som gärna underkänner läsarens omdöme och förståelse. Ungefär som när ett relativt snävt tv-program plötsligt får en ökad publiktillströmning och man i samma skede inleder en fördumning av programmet, för att locka ytterligare tittare. En märklig logik således, tittarna förstod ju faktiskt vad det rörde sig om redan innan, eller var åtminstone intresserade av att lära sig.

Dessa journalisters uppdrag bör var både att väcka och fördjupa intresse och att leda oss genom konsumtionsdjungeln och alltså lindra den ångest vi känner inför det ständiga handlandet. Dessutom bör man främja småskalighet och det lokala (men förstås enbart när detta är lika med kvalitet) när det är möjligt. Dock inte av miljömässiga skäl, utan för att det skänker en gemytlig karaktär till orten.

Midsommarhelgen tillbringades på Gräsö i norra Roslagen och längs vägen upp från Stockholm passerar man Skebobruk, där det som bekant bryggs öl i uppfriskande brittisk stil. Trots sin anspråkslösa storlek så finns det ett Systembolag i den till Gräsö angränsande hamnstaden Öregrund, dessvärre är den ej tillräckligt nära Skebobruk för att saluföra bygdens öl. Sedan reglerna för försäljning på Systembolaget ändrades finns deras öl numera (sedan ett) i Norrtälje och Rimbo, något som gör att man slipper svänga in till Hallstavik på vägen upp. I Rimbo hade de samtliga av deras standardöl (det vill säga de som finns i beställningssortimentet): Triple Gold Bitter, Bruksöl, Lantöl och Gjutarns bästa bitter. Jag köpte två av varje.

Den Bruksöl som vi inledde med till midsommarlunchen var tyvärr märkligt seg i konsistensen, som om man kunde tugga på den.

På midsommardagen öppnade vi en flaska Viña Tondonia Rosé Gran Reserva från 2000 (vilket är den årgång som finns på Systembolaget just nu) och som har lagrats på fat i fyra och ett halvt år. Som synes öppnades den väl kyld, vilket var ett misstag. Den borde snarare drickas i samma temperatur som de flesta rödviner. Till en början bjöd doften flyktiga sparris- och dilltoner, med en tydlig oxiderad bas, för att i takt med uppvärmningen utveckla sig till sherry, russin, frysta jordgubbar och jordgubbskärnor. Tillsammans med den elegant färgen på vinet gav det ett inbjudande intryck.

De första munnarna lämnade en metallisk eftersmak, med inslag av citron och grapefrukt, och smakade utspätt. Under hela glaset fanns också ett visst tanninbett närvarande. Med tiden trädde frukten fram, min fader tänkte på portvin och jag på Piemonte,  och känslan av utspäddhet försvann med en trivsam röda vinbärssyra.

Till middag åt vi ugnsbakad lax med en citronsås och bulgur med pesto och citron. Det var även något ovanpå laxen, men jag minns ej vad det var. Oavsett så var det gott om syra och citrus i maten, och till det passade något så enkelt som Stoneleigh Riesling alldeles utmärkt tack vare sin restsötma. Särskilt jag var mycket positivt överraskad av kombinationen och hur vinet och maten på allvar förhöjde varandra, då jag inte är överdrivet imponerad av någon av delarna var för sig. Kvällen avrundades med en Sigtuna Summer IPA, som jag tycker hade viss kolafetma trots försäkran om att vara västkuststilen trogen och en del ganska trevlig papaya och mango.

Idag drack jag återigen Willi Schaefer Riesling QbA 2009, ett sanslöst vin som jag bara har en flaska kvar av och sommaren är ju långt ifrån över, och det är svårt att se hur man ska överleva den utan Willi Schaefer. Att sitta i solen och dricka glas efter glas som lemonad är svåröverträffat. Idag var den ganska kraftigt pärlande, ett tydlig pys framkallades när jag skruvade av korken (jag drack visserligen ett glas av den igår med). Tur att vinet bara ligger på 9,5%, annars hade det funnits en överhängande risk att ramla ned i sjön.

Doften rör sig i de blommiga regionerna, med nektar, mango, vita vinbär, fläder och gummi. I munnen möts man, som nämnt, av en lätt kolsyra som trippar över tungan och en len honungssötma, mer vita vinbär och vax.  Balansen är nästan oklanderlig och man ska inte oroa sig att sötman blir kväljande i eftermiddagssolen (eller ens innan dess), syran finns hela tiden närvarande och väger upp och rider ut sötman. Smakar bra till exempelvis slät musselsoppa, där syran i eftersmaken friskar upp.

Jag har druckit Brewdogs nya Punk IPA och det uppdaterade receptet är verkligen en förbättring. Däremot har två av de fem burkar Punk IPA jag har köpt varit infekterade med brettanomyces. Är det någon annan som har stött på det?

Saison Dupont är ett efterlängtat tillskott i Systembolagets ordinarie sortiment. Ölet är för många det självklara valet och arketypen i sin klass och även det öl Garrett Oliver hade försett sig med vid en öde ö-vistelse. En allsidig skapelse som finner affinitet i så skilda rätter som räksallad, vietnamesisk och rib-eyestek. Tillbehöret idag är dock en lagrad, holländsk getost som jag köpte för 239 kr/kg på Gamla Amsterdam, en butik att rekommendera både för det trevliga bemötandet och de låga priserna; knappt någon ost betingar mer än 250 kronor.  Förra veckan drack jag slentrianmässigt en flaska Ommegang Hennepin till knaperstekt bacon och råstekt potatis, något jag inte vill göra om.

Doft: Lime, krutonger, basilika

Mun och smak: Lätt och len passerar med en diskret kryddighet där antydningarna från doften sköljer över tungan och manar till ytterligare en klunk, där en svag pepprighet dyker upp i en halvmåne längst bak. Finstämt och torrt som fnöske.

Osten och ölet kommer väl överens och möts precis halvvägs, och både ostens valnötstoner och ölets kryddighet tillåts visa upp sig.

Det blir mycket pastasallad och Saison Dupont i sommar.

Om någon stockholmare är intresserad så beställde jag en låda Hennepin för någon vecka sen och det finns ännu kvar att hämta, så det skulle man eventuellt kunna ordna.