Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

För en vecka sedan fyllde min farbror 36 år och vi skulle då ha ätit middag hemma hos honom, vildand och en Chambertin-Clos de Bèze 1978 från Joseph Drouhin, dessvärre drabbades han av magsjuka och kvällen ställdes in. Förutom att middagen flyttades fram en vecka blev vildanden dålig, som tur var kom den till användning ändå, och min farbror tvingades äta all löjrom på egen hand…

Ikväll kom det till skott. Aptitretaren var anspråkslös i form av potatischips med havssalt från Kettle Brands, men utan tvekan välsmakande. De finns att köpa för 30 kronor på ICA på NKs bottenplan (Stockholm). Till det drack vi en två år gammal (2008) flaska av Deutz’ standardchampagne, Brut Classic. Fyllig, fruktig med mycket ung mandarin och söt grapefrukt, bra längd och lite mognad vid första sniffen.

Första rätten var en risotto med tigerräkor som ackompanjerades av ytterligare en champagne, den här gången Duval-Leroy 1996. Risotton var ytterst välsmakande, precis som det mesta min farbror lagar, och champagnen gick väl ihop med matens krämighet och fetma. Frisk syra, fylligt, mycket brynt smör, svaga svamptoner och nougat var vad rätten behövde. Det är alltid trevligt med mat som paras med champagne.

Varmrätten var som nämnt ovan tänkt att bestå av vildand, istället blev det skivat ankbröst. Vildanden kom till användning då min farbror gjorde fond till den underbara rödvinssås som han hade pysslat med under tio timmar och serverade till ankan. På tallriken fick de sällskap av svart trumpetsvamp (som oavsiktligt hade knaperstekts), fikon och en jordärtskockspure av högsta klass. Ankbrösten hade som brukligt stekts lätt innan vår ankomst och åkte sedan in i ugnen till att de nådde en innertemperatur på 58 grader och därefter skivats. Resultatet var strålande och det var svårt att hålla sig i från att ta mer (jag lyckades dåligt med det), man borde ju inte… Jag hade inte motsagt mig att ha en några skivor anka och en skål av såsen bredvid mig just nu. Till detta drack vi den i inledningen nämnda bourgognen, som under kort tid såldes i Systembolagets beställningssortiment för drygt ett år sedan till ett vrakpris av 900 kronor. Om jag förstod min farbror rätt så köpte han samtliga flaskor… Han hade tidigare provat vinet vid tre skilda tillfällen och nämnde att det föreligger viss flaskvariation, två gånger hade det hållit toppklass medan en av flaskorna förvisso var bra men inte alls låg på den nivå den borde.

Vi höll andan…

Modfällt konstaterade vi efter ett par sippar att vinet var lätt korkdefekt, inte på något vis illasmakande, och till följd av det utan mycket av den stora frukt som borde ha infunnit sig. Det ledde till viss diskussion kring lotteriet att öppna flaskor av stort värde, vågar man ta den chansen när det rör sig om flaskor värda tiotusentals kronor?

Vi kan dock glädja oss åt att, förutom Willi Schaefer Graacher Domprobst Spätlese, även få auslesen till Systembolaget om två månader, och det till ett pris av knappt 400 kronor. Det är med andra ord bäst att hålla hårt i pengarna fram till dess, så att man åtminstone kan unna sig en låda.

Read Full Post »

Uppdateringar

Jag tänkte ta igen med några utlåtanden om öl jag druckit under hösten.

Arcadia Hopmouth Double IPA (8.1%, fat, kupa)

Som namnet avslöjar är det en dubbel-IPA och som sådan väldigt stiltypisk. Doften är fyllig och fruktig och döljer vissa kolatoner. Det går igen i smaken och avslutas med en lätt beska. Inget särskilt spektakulärt.

Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blauw (11%, flaska, 75 cl)

Mörk, nästan svart med brunröda färgskiftningar. Doftar av mjölkchoklad, lite gräddigt och sött. Smakar sött, inlagda aprikoser, övermogna körsbär, kanske äpplen som är så där mjuka och slibbiga. Fin flaska.

Mister Sno’balls (4,5%, flaska, 33 cl)

Brittiskt julöl, dock utan de traditionella smakerna. Färg av bärnsten med stora bubblor. Doftar metalliskt. Smakar humlegräsigt, lite beska. Ingen höjdare.

Snowblind (7,5%, flaska, 50 cl)

Som ovan, fast svenskt. Brunorange vätska. Doftar maltigt, lite choklad, lite humle. Enorm humleintensitet i smaken, särskilt i beskan. Dessvärre väl skarpt.

Lost Abbey Inferno (8,5%, flaska, 75 cl)

Amerikanskt öl med bland annat ljust belgiskt öl som förebild. Ölet är i det närmaste pissgult, som om man inte druckit nog med vatten det senaste dygnet. Mäktigt skum. En inbjudande doft av körsbär, hallonkärnor och banan. En hel del veteölskänsla. Smakar av tvål (kan vara glaset), persika, medelhavsfrukt. En aning klen i smaken. Gott men inte tillräckligt för 129 kronor.

Julmusik:
A Christmas Gift for You from Phil Spector

VARIOUS – SANTA CLAUS & THE POWERPOP CRIMINALS (lösenordet är password)

Förresten undrar jag om någon känner till butiker i Stockholm som säljer karamellar och kolor i klassiskt stuk?

Read Full Post »

La Mia Pizzeria

Köandet gick bra. Kön var betydligt mindre än vid månadssläppet två veckor tidigare, förmodligen bjöd inte vinkällaren på lika intressanta nyheter. Det är förmodligen lugnt så länge man kommer dit innan människor slutar jobbet, även om vissa släpp så klart kan råka ut för dryga krögare som köper upp tre fjärdedelar av alla flaskor.

Drack Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel igår men jag har ingenting att säga om den än, jag låter vänta med ett uttlåtande till julhelgen då jag ska testa igen.

Däremot vill jag berätta en annan sak. För några år sedan fanns en fantastisk fryspizza från ett märke som hette La Mia Pizzeria, i sitt sortiment fanns en enastående mozzarella och pesto-pizza. För min del överträffade den ofta pizzeria-pizzorna som vi köpte hem på den tiden, allt man behövde göra var att plocka bort tomatbitarna (det blev bara vattnigt av dem) som låg spridda över pizzan. De var inte särskilt många och det var en enkel match att bända bort dem med en kniv medan pizzan ännu var fryst. In i ugnen på 225 grader och till dess att mozzarellan antagigt en gyllenbrun färg och brödkanterna var lätt svärtade.

Så blev de allt mer sällsynta, först försvann den från Konsum vid Zinkensdamm. ”Okej, de bygger ju trots allt om” tänkte jag utan att reflektera över vad som faktiskt var på väg att hända. När det så gått ett par månader med bara Grandiosas ovala (?) småpizzor i min ugn började jag undra vad det var frågan om. Jag undersökte andra butiker, jag frågade folk om de sett pizzan i sina närbutiker. La Mia Pizzeria var spårlöst försvunnen.

Under de gångna åren har stunder infunnit sig då jag funderat över pizzans öde, jag har frågat vänner om deras minnen och erfarenheter. Nyligen hävdade till och med en skåning att pizzan fanns i hans lokala butiker, något jag ställer mig tveksam till. Det var först härom dagen jag fick idén att genomföra en sökning på internet. Utan nämnvärt resultat. Det är som om pizzan aldrig funnits, fabulerad på Flashback. Som också var den enda plats som hade någon som helst information om den, men denna bestod mest av ondgöranden – forumet är ju inte riktigt känt för att husera de skarpaste av hjärnor, och uppenbarligen heller inte de största av pizzakännare.

Tråden ledde mig till Procordia Food AB som när det begav sig ägde varumärket La Mia Pizzeria. Jag bestämde mig för att maila och fråga vad som egentligen inträffade, varför hyllorna togs över av butikernas egna märken (Coop borde överge pizzabranschen, deras mozzarellapizzor är det äckligaste jag har ätit):

Hej Ivan och tack för ditt mail.

Dessa försvann ur vårt sortiment v6 2006 på grund av att de
sålde för dåligt.
Idag har vi Grandiosa istället som också är en god pizza.

Med vänlig hälsning

Procordia Food AB
Konsumentkontakt

Så var det med det. Detta är dock ej ett avslut, jag kommer fortsätta jakten åtminstone till det att jag fått bekräftat huruvida pizzan ännu går att finna i Skåne.

Read Full Post »

19 Glas

Föga förvånande men inte desto mindre tråkigt är att DN På Stan ignorerar krogen 19 Glas utmärkta ölutbud i sin bedömning. Ganska fult, när de uppenbarligen ansträngt sig med vin och öl, drinkbarer finns det så det räcker. Jag vet visserligen inte hur utbudet såg ut vid öppnandet, i åtminstone ett halvår har de serverat kvalitetsöl till förhållandevis låga priser, men om en förändring skett borde de ändra texten i tidningen. Det verkar dock som att priserna har gått upp en aning, men att kunna köpa Older Viscosity (som dock är anmärkningsvärt dyr, 375 kronor, i jämförelse med The Angel’s Share som kommer gå för samma summa på Systembolaget), Not Just Another Wit eller The Angel’s Share. Hela listan är som synes i en klass för sig vad det gäller finkrogar och öl, hoppas bara att de kan sin sak på restaurangen. Utöver det är nischen att enbart erbjuda en sorts meny per dag.

Någon som har testat stället?

Jag drack min Thomas Hardy’s Ale 2005 i förra veckan.

Knappt något skum. Doftar av någon krydda, som jag identifierade som muskot (men när jag nu luktade på kryddan vet jag inte riktigt) och övermogen frukt. Enorm smak, överväldigande. Det går inte ens att jämföra med tidigare druckna årgångar (2007, 2008, ettårig 2007:a), oerhört tung. Tjock som olja, sirap, likör och lika klibbig. Smakar av katrinplommon, russin och bigarråer.

Jag vill ha mer, jag tog med mig min 2007:a hem från min farfars vinkyl så den blir det till att dricka i veckan i alla fall. Imorgon ska jag köa för Old Viscosity, Inferno och Judgment Day. Borde egentligen köpa OatGoop eftersom jag är humlesugen men jag kan inte riktigt uppbåda pengar till det. Hoppas jag kommer i tid till kön, jag har ingen aning om hur mycket folk det är på mitt-i-månaden-släpp.

Read Full Post »

Missöden

Min aktivitet här har varit under all kritik och jag önskar att jag kunde skylla på olika sysselsättningar men det vore att ljuga. Jag har känt mig oinspirerad och gör det fortfarande men nu tänker jag åtminstone försöka producera något. Sedan sist har jag provat ett par olika öl, börjat med podradio, försökt läsa och haft ångest. Samtliga öl var mer eller mindre besvikelser. I ordning:

Calabaza Blanca från Jolly Pumpkin:

En amerikansk öl med inspiration från belgisk veteöl (Wit) som kom in till Systemet i början av sommaren och som jag haft stående i mitt kylskåp i väntan på ett passande tillfälle. Något sådant har inte yppat sig och det kan bara bli kallare ute så jag beslöt att öppna min flaska. Etiketten går i vackra färgtoner men är tecknad i en plastgotisk stil a la Tim Burton som verkligen inte tilltalar mig, jag är dock enormt sugen på att dricka ölen.

Doften är mycket illavarslande, mjölig och lätt syrlig – inte alls vad den i min näsa borde vara. Det smakar tunt, knappast någonting alls och påminner snarast om väldigt utspädd juice. Vad skulle det här vara bra för? 120 kronor för 75 cl som man inte ens blir påverkad av (4,8%).

Fisherman’s Pumpkin Stout från Cape Ann Brewing Company och Hopmouth Double IPA (98 kr/kupa) från Arcadia Brewing Company:

Jag åt därefter middag hos mina vänner Zeke och Sarah innan jag och Sarah gick till Oliver Twist för varsin öl. Tyvärr var The Abyss för 590 kronor inget alternativ och bland övriga storflaskor fanns inte mycket spännande att hämta så vi valde varsin öl av volym mindre. Det blev givetvis en dubbel-IPA för min del, jag hade gått alldeles för länge utan en ordentlig hop fix. Dessvärre blev mitt begär inte stillat, det var en ordinär DIPA på ett trött fat som jag serverades. Vad jag minns förvisso hyfsat fyllig kropp men knappast något som slet sönder mina smaklökar. Sarahs Pumpkin Stout var däremot en trivsam historia, även om jag förvånades över de 7% alkohol den senare visade sig ha innehållit. Angenäm med gummi och lite kryddiga, bladiga smaker.

Vi begav oss till en liten tillställning där jag drack Sigtunas Black October och Einbeckers Ur-Bock Hell. Den sistnämnda kan jag inte se mycket existensberättigande för, med tanke på att t ex Sjukommatvåan, Sofiero Guld och Norrlands Guld Dynamit går för ungefär 28 kronor/litern, medan Ur-Bock Hell kostar 64 kronor/litern. Eller min personliga favorit, Elk Brew. Black October var mest tråkig; kaffe, kaffe och inte mycket mer. Utan finess.

Urthel Hop-it från De Koningshoeven:

Påminner om en ljus lager, med mycket bubblor men även jäst som driver omkring i glaset. Med reservation för att min tunga inte var i toppform var jag besviken över bristande beska, det var trots det en god öl med andra kvaliteter. Mycket honungssötma och en sorts blommig surhet, som saven i maskrosens stjälk.

Dagen innan Hop-it var jag nämligen hos min vän Anders för att spela in podradio. Vi ska spela musik som ingen har hört men som de kommer tycka om (exempel på musik i vars ådra våra val går i är Joe Jackson, Stones Roses, Squeeze, Elvis Costello, Gang Of Four och Supremes) kommer  och därtill ska vi prata massa strunt, med inslag av förnuft och öl. Inspelningen fortlöpte fint fram till att Audacity hängde sig varpå vi förstås tröttnade och åkte in till stan, för att inte återvända hem till våra respektive sängar förrän närmare sju på morgonen. Därav tveksamheten till min tungas förmåga vid intagandet av Hop-it.

Våra podcasts kommer att ligga på följande adress (till att vi skaffat en domän): http://northernuproarradio.blogspot.com/

Nu måste jag oroa mig över hur jag ska fördela 1000 kronor på novembers enastående nyhetssläpp. Egentligen vill jag köpa fem av åtminstone ett par av ölen för lagring och tio Hog Heaven för förströelsens skull. Min realistiska inköpslista är som följer:

1 st Thomas Hardy’s Ale 2005 – 57 kr
2 st Brewdog Paradox Isle Of Arran – 89,80 kr
1 st Avery Hog Heaven – 79,90 kr
1 st Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel – 99 kr
1 st Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blauw – 109,50 kr

435 kr

1 st Lost Abbey Inferno Ale – 129 kr
1 st Lost Abbey Judgment Day – 134 kr
1 st Port Brewing Old Viscosity – 119 kr
1 st Haandbryggeriet Haandbakk – 52,90 kr

434,90 kr

Vilket ger mig utrymme att eventuellt plocka in en Old Viscosity, en Dark Force och en Haandbakk. Men ändå, jag vill komma igång med ordentlig lagring…

Read Full Post »

Två tunnisar

Igår gav jag mig i kast med Slottskällans Red Ale och Nils Oscar Rökporter (första gången!) innan jag gick till Debaser Medis. Jag är ganska skeptisk till de båda bryggeriernas ofta slätstrukna (en förespråkare kanske här vill hävda subtila smaker) och fega öl, och dricker dem alltså inte med någon särskild regelbundenhet.

Slottskällan Red Ale hade en klar mörkröd färg som erinrade om en julgranskula och ett poröst skum likt Marabous mjölkchoklad med luftbubblor. Näsan intog bryggeriets nötiga husdoft och lite trivsamma gräsiga humletoner, en ovanlighet för ett brittiskt präglat bryggeri som Slottskällan. Smaken är lätt humlefrisk, smått tvålig och avslutar med en chokladig bitterhet. Ölen är en riktig jävla tease, jag vill ha mer av allt. Tänkbar hinköl dock!

Nils Oscar Rökporter var en underlig historia eftersom den helt saknade både bryggeriets hötoner och den av namnet utlovade röken. Det var lite skogsstuga, tryffel & kaffe i doften. Oerhört lättdrucket och helt utan brändhet. Svag bitterhet och över huvud taget mild och snäll, vilket man kanske inte förväntar sig.
Den gav ett slitet intryck, ungefär som jag gör idag.

På Debaser hann jag inte köpa after work-ölen för 25 kronor då bartendern förstås sållade bort mig med sin blick och istället valde att ta beställning av folk på kanterna som köat betydligt kortare tid än mig. The Bear Quartet var inte särskilt upphetsande, men jag intresserar mig sällan för själva framförandet under spelningar utan lockas mer av miljön och människorna kring dem.

Ikväll ska jag dricka Calabaza Blanca och besöka Oliver Twist.

Read Full Post »

Till helgen som var hade jag bestämt mig för en snabbvisit i Göteborg, med skjuts och stopp vid min mammas landställe vid Kinnekulle. Planen var att besöka stadens ledande ölkrogar i tur och ordning vid deras respektive öppningstillfällen och att därefter bli packad. Min vän Hugo som jag skulle övernatta hos mötte mig vid Centralen och vi köpte cigaretter och gick till Nordstans röriga (ingen nyhetshylla?!) Systembolag. Jag plockade upp Schlösser Alt, Zeitgeist, 77 Lager och två Twisted Thistle; jag är osäker på om Torpedo fanns, som jag visserligen fann ganska tråkig för sitt slag, för jag glömde bort att söka efter den.

En metallisk Schlösser och en Twisted Thistle senare var vi inne på The Rover och jag hade ett pintglas Oppigårds 7th Anniversary (endast 66 kronor, kändes mycket bra!) framför mig. Ljust rödbrun utsöndrade den en inbjudande doft av passionsfrukt och det var med höga förväntningar jag tippade i mig ölen. Besvikelse. Som så ofta när förhandssnack och arom låter fantasin skena iväg. Tunn, utan beska och över huvud taget alldeles för vek i sin smak, tyvärr var den heller inte tillräckligt ihållande i sin doft – inte som Southern Tier Gemini (en annan öl som också lider av en smak som inte lyckas infria doftens utfästelser) som jag skulle kunna sitta med näsan i under flera timmar.

Ut i kylan igen, nästa anhalt: 3 små rum. Eftersom vi var där fyrtio minuter innan öppning fördrev vi tid på en bänk i Vasaparken, innan Hugos telefon ringde och jag fick gå dit i förväg. Barens namn visade sig vid min ankomst vara av illustrativt slag och såg väldigt inbjudande ut i höstvädret; nedsläckt och med Stevie Wonder i högtalarna. Ölutbudet stod att beskåda i ett stort skåp, en trevlig detalj; kan tänkas särskilt för de utan större kunskap om sortimentet, som tack vare det kan välja efter etikett. Roligare än så skulle jag dock inte tillåtas ha, ty för första gången i min erfarenhet hindrades jag från att köpa öl till följd av min ålder. Åldersgränsen (22 i det här fallet) var här mer än ett par bokstäver på dörren. Ingen Pannepot Grand Reserva 2005 för mig. Strax efter svartnade himlen och lät vad som tycktes vara månader av vattenansamling forsa ner över oss.

Så vi gick till The Rover igen och jag köpte Dugges Nevermind the Bollox!, som doftade gräddkola och inte alls smakade Imperial India Pale Ale. Smått resignerad var jag sedan tvungen att följa med Hugo till Chapmans torg för litet förfest. Jag hade fortfarande vissa förhoppningar om att Brewdog 77 Lager skulle kunna leverera en liten humlekick. Efter att ha druckit den började jag ångra att jag lämnade min flaska Hop-It på landet… Jag kanske inte kan ge den en helt rättvis bedömning då jag drack den direkt ur flaskan men i ärlighetens namn fanns inte en tillstymmelse till potential, dess framträdande karaktär är av kemisk sort, som även jag känner igen från andra ekologiska öl. Zeitgeist var en grinig historia som, om än en smula bättre än 77, jag inte heller tänker upprepa.

När vi senare av en slump hamnade i närheten av Haket (som jag inte hann med tidigare p g a öppettiderna) visade klockan att det ännu återstod en timmas öppettid och jag manade därför på mina vänner att följa med dit. Men femtio kronors inträde för att dricka en öl var inget jag hade lust med. Istället kom jag strax på att jag läst på Svenska Ölfrämjandets hemsida att ett ölställe på Södra Hamngatan inte stängde förrän klockan tre, så därför tog vi vagnen dit bort. Det räckte dock att iaktta spektaklet från trettio meters avstånd för att konstatera att vi hellre skulle gått till Nefertiti eller Sticky Fingers än The Golden Days… De som har varit där sent en lördagskväll får gärna förtälja sina erfarenheter.

Innan vi på söndagen åkte tog bilen hem från landet åkte vi förbi stenbrottet vid Råbäck, för att jag skulle få chansen att utröna platsens lämplighet för en festival:

IMG_6756

IMG_6758

IMG_6815

För tillfället har jag ångest över att inte komma att ha råd med några lagringsobjekt från de kommande Systembolagssläppen, sedan jag blev informerad om att läkemedelsstudien jag eventuellt skulle ha deltagit i är uppskjuten till januari. Men jag funderar på att koka ihop en liten batch Imperial India Pale Ale snart. Helst hade jag velat ha Nelson Sauvin, men den finns inte på Humlegården just nu så jag siktar på Simcoe, någon annan Nya Zeeländare (hade velat testa Riwaka, men jag har inte råd med 500 gram av den också) och helst någon till. Förslag (någon kanske har litet humle som ligger och skräpar)? Pacific Gem ser mumsig ut men är kanske inte riktigt vad jag behöver nu, till en framtida imperial stout däremot… Tänkte köra en bas på pale ale malt och därtill karamellmalt och chokladmalt av något slag.

Åh, vad törstig jag blir.
Här nedan följer en länk till en av Adrian Borlands plattor från tiden efter The Sound. En vacker skiva, i rakt nedstigande led från Shock of Daylight, av en man som gjorde allt för att övertyga sig själv om bättring och en ljus framtid, men småningom föll offer för skiten som vi föds in i:

Adrian Borland and the Citizens – Alexandria

adrian_hand_onder_kin_1987

Read Full Post »

Older Posts »