Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2011

(tar upp en gammal, men ständigt relevant, diskussion som jag hade tänkt skriva på för en dryg månad sedan…)

Svensk alkoholpolitik och -försäljning lider av en diskrepans mellan Systembolagets påstådda önskan att minska alkoholkonsumtionen och tidningarnas uttryckliga vurmande för lågprisalkohol.

Systembolaget menar sig vilja minska konsumtionen med anledning av alkoholens skadeverkningar, trots det saluför man mängder av billiga viner på bag-in-box och  pallvis med likartade burköl och hänvisar till efterfrågan och kundnöjdhet. För en dryg månad sedan föreslog regeringen en utökad skatt på lådviner, vilket förmodligen inte hade löst några problem och enbart blir värre med Anders Borgs obehagliga formulering att ”[d]et ska löna sig att arbeta snarare än att röka och supa”.

Antingen har man dåligt självförtroende eller så bryr sig varken redaktion eller journalister, det är visserligen inte otänkbart att man som journalist förlikar sig med omständigheterna och redaktionens krav, med tanke på svårigheterna att få uppdrag. Däremot bör det väl inte vara orimligt att anta att ikoner som Kronstam och Frithiofsson har möjligheter att ställa egna krav? Det är i varje fall som helst ett djupt problematiskt att varken Systembolaget eller tidningsredaktionerna verkar ta sin påverkan på allvar. Magnus Bark låter hälsa (i kommentarsfältet i första länken) att Aftonbladets redaktion har gett sin skribent Göran Winbergh i uppdrag att ” skriva om det som läsarna ville läsa om. Och de ville läsa om det de redan drack, i stort sett.”.

Det råder inget tvivel om att tidningsskribenter utövar ett visst inflytande på alkoholkonsumenterna. Detta syns tydligt i exemplet Kronstam och Claude Val, två viner som under en längre period (än idag, faktiskt) skrevs upp av Kronstam, och så småningom togs upp i Systembolagets ordinarie sortiment tack vare sina höga försäljningssiffror. Som journalist och anställd av en välrenommerad tidning besitter ens ord en auktoritativ tyngd och som vilsen (det vill säga utan gemenskaper där man redan har ett utpräglat dryckesintresse) är det därför lätt att söka sig till dessa skribenter och deras skriverier får således gensvar i form av inköp. Också Systembolaget och i förlängningen dess anställda äger denna auktoritet, även om de anställda inte kan lastas för direktiv och utformning uppifrån och utifrån som begränsar deras möjligheter.

Journalistikens inneboende idealism rimmar dessvärre illa med verkligheten och återspeglar denna ur slarvigt putsade hegemoniska glasögon istället för att ta itu med den. Man tar en rapport direkt från polisen och struntar i att intervjua och söka andra svar. Grävande journalistik är ett undantag när medias uppdrag snarare är marknadsföring, propaganda och status quo. Detta gäller i samma grad för dryckesjournalistiken som lyder under samma lagar, som syftar till att skapa likriktning genom skenbara valmöjligheter. En klar majoritet av den öl som saluförs på Systembolaget utgörs av ljus lager som i allt väsentligt är identiska och en majoritet viner som förvisso skiljer sig en aning mer från varandra än vad ölen gör, men brister i komplexitet och produceras i en sådan skala att personlighet inte är en möjlighet.

Fördelen ölen har i dryckesjournalistiken, som främst inriktar sig på prisvärdhet, är att även mikrobryggerierna tilldelas utrymme, eftersom de trots allt utgör en stor del av Systembolagets lanseringar, som dryckesjournalistiken vilar på. Tester av lågprisöl (det vill säga burkar om femtio centiliter på priser under tolv kronor eller så) har genomförts men är ovanliga, vad det gäller vinet är alla tester av vad man benämner som budgetviner. Tidvis anmärker man på en särskild öls pris, om det är över det normala (säg upp till 30 kronor), vilket dock har en helt annan relevans än när en vinjournalist gör detsamma. Vin och pris har en helt annan korrelation än öl och pris, det är därför helt på sin plats att påpeka bristande komplexitet hos öl för en dryg hundralapp eller liknande. Det är dock osäkert huruvida detta är till följd av den sortens medvetenhet eller bara ett arv från vinjournalistiken, där man gärna menar att skillnaden mellan Rotari och Bollinger är försumbar.

Vinskribenterna vill ofta hävda att vin över hundra kronor är att unna sig (alltså lyx) och journalister som Kronstam för sig med plustecken för att indikera ett vins prisvärdhet. Det är stört omöjligt för att vin över 100 kronor att få maxantalet tre plus, medan han generöst strör plustecken över viner under 69 kronor. Detta ger en missvisande bild av att det billiga vinet är bättre, eller åtminstone ett klokare köp, än det dyrare. Inte ens när Kronstam gick igenom vin på halvflaskor gavs intressantare produkter (förvisso något begränsat inom kategorin) något större utrymme. Tre viner faller under kategorin lyx och kostar från 69 kronor till 145 kronor.

Det som är beklämmande är den bristande entusiasmen hos dryckesjournalisterna och att man sällan rör sig utanför Systembolagets domäner, journalistiken består i princip av kortrecensioner av företagets nyhetssläpp eller säsongsbetonade genomgångar av drycker. Man tar aldrig steget till krogen, sällan beställningssortimentet (aldrig än så länge vad det gäller öl?) och aldrig privatimport (vilket ju kan konsumeras på krogen). Vad som hade varit verkligt intressant är texter om middagar med mat och dryckeskombination, ordentliga upplevelser och resereportage och bryggeribesök. Inte tröttsamt tugg om maltig eller humlebetonad öl och klyschor i stil med: ”en stil som smeker gommen och smickrar maten”. Om man har läst en text har man idag läst alla, skillnaderna är marginella ofta både vad det gäller det provade och textens innehåll, allt från formuleringar och ordval till upplägg. Dessutom är, liksom i all journalistik, fackgranskningen under all kritik. Se till exempel Vingrodan om Kronstam och Öhmans Mat & Vin angående Jens Dolk.

DN tog i vintras ett lovvärt initiativ till en ”ölskola”, med en genomgång av olika ölstilar, men det tycks ha runnit ut i sanden. Förutom utredande texter och bryggeribesök så måste skribenterna tillåtas ha en egen smak, deras arbete kan inte vara att, liksom politiska partier, försöka tillgodose en majoritets förmenta tycke. Vi inte vad denna majoritet egentligen föredrar (den diskussionen ryms inte riktigt här), i många fall är referensramarna inte breda nog, man har helt enkelt inte testat tillräckligt och dryckesjournalisten fortsätter då på konsumentens redan inslagna spår. Det problematiska är att man alltså gör en massa antaganden, som gärna underkänner läsarens omdöme och förståelse. Ungefär som när ett relativt snävt tv-program plötsligt får en ökad publiktillströmning och man i samma skede inleder en fördumning av programmet, för att locka ytterligare tittare. En märklig logik således, tittarna förstod ju faktiskt vad det rörde sig om redan innan, eller var åtminstone intresserade av att lära sig.

Dessa journalisters uppdrag bör var både att väcka och fördjupa intresse och att leda oss genom konsumtionsdjungeln och alltså lindra den ångest vi känner inför det ständiga handlandet. Dessutom bör man främja småskalighet och det lokala (men förstås enbart när detta är lika med kvalitet) när det är möjligt. Dock inte av miljömässiga skäl, utan för att det skänker en gemytlig karaktär till orten.

Read Full Post »