Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Midsommarhelgen tillbringades på Gräsö i norra Roslagen och längs vägen upp från Stockholm passerar man Skebobruk, där det som bekant bryggs öl i uppfriskande brittisk stil. Trots sin anspråkslösa storlek så finns det ett Systembolag i den till Gräsö angränsande hamnstaden Öregrund, dessvärre är den ej tillräckligt nära Skebobruk för att saluföra bygdens öl. Sedan reglerna för försäljning på Systembolaget ändrades finns deras öl numera (sedan ett) i Norrtälje och Rimbo, något som gör att man slipper svänga in till Hallstavik på vägen upp. I Rimbo hade de samtliga av deras standardöl (det vill säga de som finns i beställningssortimentet): Triple Gold Bitter, Bruksöl, Lantöl och Gjutarns bästa bitter. Jag köpte två av varje.

Den Bruksöl som vi inledde med till midsommarlunchen var tyvärr märkligt seg i konsistensen, som om man kunde tugga på den.

På midsommardagen öppnade vi en flaska Viña Tondonia Rosé Gran Reserva från 2000 (vilket är den årgång som finns på Systembolaget just nu) och som har lagrats på fat i fyra och ett halvt år. Som synes öppnades den väl kyld, vilket var ett misstag. Den borde snarare drickas i samma temperatur som de flesta rödviner. Till en början bjöd doften flyktiga sparris- och dilltoner, med en tydlig oxiderad bas, för att i takt med uppvärmningen utveckla sig till sherry, russin, frysta jordgubbar och jordgubbskärnor. Tillsammans med den elegant färgen på vinet gav det ett inbjudande intryck.

De första munnarna lämnade en metallisk eftersmak, med inslag av citron och grapefrukt, och smakade utspätt. Under hela glaset fanns också ett visst tanninbett närvarande. Med tiden trädde frukten fram, min fader tänkte på portvin och jag på Piemonte,  och känslan av utspäddhet försvann med en trivsam röda vinbärssyra.

Till middag åt vi ugnsbakad lax med en citronsås och bulgur med pesto och citron. Det var även något ovanpå laxen, men jag minns ej vad det var. Oavsett så var det gott om syra och citrus i maten, och till det passade något så enkelt som Stoneleigh Riesling alldeles utmärkt tack vare sin restsötma. Särskilt jag var mycket positivt överraskad av kombinationen och hur vinet och maten på allvar förhöjde varandra, då jag inte är överdrivet imponerad av någon av delarna var för sig. Kvällen avrundades med en Sigtuna Summer IPA, som jag tycker hade viss kolafetma trots försäkran om att vara västkuststilen trogen och en del ganska trevlig papaya och mango.

Idag drack jag återigen Willi Schaefer Riesling QbA 2009, ett sanslöst vin som jag bara har en flaska kvar av och sommaren är ju långt ifrån över, och det är svårt att se hur man ska överleva den utan Willi Schaefer. Att sitta i solen och dricka glas efter glas som lemonad är svåröverträffat. Idag var den ganska kraftigt pärlande, ett tydlig pys framkallades när jag skruvade av korken (jag drack visserligen ett glas av den igår med). Tur att vinet bara ligger på 9,5%, annars hade det funnits en överhängande risk att ramla ned i sjön.

Doften rör sig i de blommiga regionerna, med nektar, mango, vita vinbär, fläder och gummi. I munnen möts man, som nämnt, av en lätt kolsyra som trippar över tungan och en len honungssötma, mer vita vinbär och vax.  Balansen är nästan oklanderlig och man ska inte oroa sig att sötman blir kväljande i eftermiddagssolen (eller ens innan dess), syran finns hela tiden närvarande och väger upp och rider ut sötman. Smakar bra till exempelvis slät musselsoppa, där syran i eftersmaken friskar upp.

Read Full Post »