Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2010

Ocean Eko Julöl

Wow! Efter det här ölet är det tydligt att det är dags för mig att ge Oceanbryggeriets andra öl en ny chans. Jag drack även bryggeriets andra julöl på cask på Oliver Twist här om dagen, vilket även det var kanon. En stund in i besöket fick vi alla en slatt av det sista från fatet av Sierra Nevada 30th Anniversary Jack & Ken’s Ale ”Black Barley Wine”.

Det var förmodligen det bästa jag har druckit från Sierra Nevada, ett öl som först slog mig med sin krämighet och tydliga jordgubbsarom, strax trädde lätta rostade och karamelliserade toner fram och aningar av kanel, avslutet var ett snabbt, gräsigt humlebett. Sällan smakar man så eleganta och välbalanserade öl från USA, om ni stöter på den tveka inte att prova! Jag blev omedelbart sugen på anka.

Oceans Eko Julöl vore i alla fall underbar att få testa på cask, redan på flaska tar den mig närmare England än jag har varit utan att befinna mig där. Jag nöjer mig med att konstatera att ölet representerar allt jag gillar med brittiskt öl och att Systembolaget borde överväga att slänga ut samtliga brittiska öl ur sortimentet för att istället ersätta dem med Oceanbryggeriets produkter. Köp den om möjlighet ges.

Read Full Post »

Recension: Grape vs. Grain

Det är inte ovanligt att ölvänner upprörs en smula av att ölet sitter i dryckens baksäte och ibland förknippas med fylleslag och allmänt vulgärt beteende, att det är en dryck för berusning och inte njutning och kompletterande av mat. Myter om det sistnämnda har det slagits hål på otaliga gånger, förmodligen bäst i Garrett Olivers (bryggmästare på Brooklyn Brewery) mästerliga The Brewmaster’s Table där han utförligt går igenom en stor mängd stilar och ger exempel på öl inom dessa och mat att kombinera dem med.

Charles Bamforth är professor i bryggvetenskap och kom 2008 ut med den här boken där han parallellt går igenom allt från ölets och vinets respektive historia till tillverkning och sammansättning. Till en början var det svårt att undgå herr Bamforths vurm för ”jämn kvalitet”. Att det är ett uselt öl spelar mindre roll, när det smakar likadant från batch till batch. Han går på i det spåret och förstår inte hur vindrickare kan acceptera den enorma skillnad mellan dal och topp i vinregioners årgångar. Mitt förtroende för författaren är i botten, då jag är av åsikten att det är charmigt, åtminstone så länge det inte finns variationer inom samma batch. Märkbart irriterat över att ölet går miste om mycket uppmärksamhet missar han att det är just kulturen kring vinet (om vi talar kvalitetsprodukter, den kulturen har sedan överförts till industriviner) som gör det så begärligt.

Antalet flaskor som går att fylla med ett särskilt vin är begränsat och det är den unika aspekten som skapar mycket av den mystik som finns och har lett till att främst rika män försett sig med viner. Det leder sedermera till att mindre bemedlade människor fångar upp den vanan och mer eller mindre imiterar samhällets ledande skikt, även om det förstås inte är samma viner som inhandlas.

Charles Bamforth talar sig bitvis varm för ståltankar och sterila industrimiljöer, men verkar förvånas av att människor i en allt kallare värld inte tilltalas av någon märklig framtidsvision från industrisamhällets era. Istället levererar han i bokens mitt klumpiga meningar som ”This is beyond the aesthetic pale for many, but this conservative snootiness is changing”, om vinflaskor som försluts med skruvkork. Även om det är det småskaliga och naturnära som har skapat förutsättningarna för den industriella produktionen och dess utbredning så är det förstås så att den och dess produkter har fortsatt att förändras på egen hand. Jag har förvisso problem med synen att naturkorken är förlegad men mest relevant här är att han inte gör den kopplingen mellan naturkorken som en del av den mystik som befäst vinets plats som den ädlaste av drycker.

Bokens största förtjänster är främst genomgången av bryggningsprocessen och kapitlena The Quality of Wine respektive The Quality of Beer där särskilt det sistnämnda innehåller en mängd intressanta tekniska beskrivningar och observationer. Där författaren talar om ölbryggning delger han exempelvis en tabell för i vilka temperaturer olika sorters malt skapas. Jag möts dock av ständiga huvudbryn som när han plötsligt utbrister, angående lagring (”lagering”), att ”There may be other subtle nuances of flavor that convince some brewers that prolonged aging is warranted, but frankly, many of the arguments are unproven, more founded on marketing strategy than technological realism”. Han tycks ha undantagit lambic och jag är förvisso inte professor i fältet men från vad jag har läst är det inte ovanligt att folk har upplevt stora kvalitetsskillnader när klassiska bryggerier har köpts upp av stora koncerner och lagringstiden har förkortats. Det kan säkert ha andra orsaker men i vilket fall som helst vore det värt att vika mer text åt än ett stycke på tre meningar. Särskilt som det är ett ganska skarpt uttalande som främst rör mindre hantverksbryggerier.

Boken är absolut värd att läsa men Bamforths teknologifetischism var ett ständigt irritationsmoment med tanke på att jag är av den motsatta åsikten i frågan. Småskaliga producenter har alltid varit de som har fört utvecklingen framåt vad det gäller smak och jag ser hantverket som ett självändamål i det att producenten verkligen är en del av produktionen och att den styrs, inte av osynliga händer, utan av hon själv.

Read Full Post »

Champagneprovning

I onsdags var det champagneprovning, tio viner med Palmer blanc de blancs 2004 och Moet & Chandon 2002 ”Grand Vintage” som referensviner. Moeten var helt okej, halvfyllig med solstekt sten (tänk riesling), mango, sparris, citron, rostat bröd, inslag av nötter och en viss rökighet. Den bleknade dock i sällskapet som utgjordes av följande i tur och ordning:

Dom Perignon 2002
Louis Roederer Cristal Brut 2002
Jacques Selosse Substance
Egly-Ouriet Blanc de Noirs Grand Cru
Henriot Rosé Brut Millésimé 1998 (korkad)
Cuvée William Deutz Rosé 1996
Veuve Clicquot Cave Privée 1980
Deutz blanc de blancs 1988

Dom Perignonen och Cristalen var heller inte så värst spännande, även om de båda är unga, jag tilltalas särskilt inte av Roederers kola och krämighet. Dom Perignonen var stram, kalkrik och fyllig (andra fann choklad och nougat i den) men det finns mycket jag hellre skulle pynta 1200 kronor för.

En Egly-Ouriet till exempel. Nästa två viner som hälldes upp var Substance och Egly-Ourieten, som deltog som exempel på nya, moderna och experimentella producenter.

Jacques Selosses viner brukar ibland benämnas som kolsyrade vita bourgogner och Substance var något alldeles särskilt. Vätskan var gyllene, nästan åt orange, och fet och oljig som ett sött italienskt vin. Russin, dadlar, fikon, sherry, sparris, hallonkärnor och tydliga toner av härsket smör och stall. På näsan inte helt olikt en geuze, min favorit för kvällen.

Egly-Ourieten, helt gjord på pinot noir, hade lockande röda toner i färgen. Doften var dominerad av ost, främst stilton och vällagrad cheddar, jag kunde känna saltkristallerna i både mun och näsa innan jag en smakat på champagnen. Frisk syra och toner av en sorts brittisk marmelad som de har till kex och ost (om någon vet vad den heter så kan du väl skriva en rad). Att dricka den kändes som att vara tillbaka på White Horse on Parson’s Green.

William Deutz Rosé var en härlig sak, till en början strömmade det bara sparris och kokta grönsaker ur mitt glas men strax fick jag gummi, röda bär, jord och russin i doft och smak. Elegant och frisk.

Veuve Clicquoten och 1988 Deutzen är del av en ny trend hos större producenter att rota fram äldre flaskor ur sina källare. De har alltså lagrats under idealförhållanden under decennium och är därför inte lika långt gångna i sin utveckling som en flaska hade varit efter trettio år i min garderob…

Clicquoten var fylld av rostade toner, popcorn, krusbär, mineral, krut, rök och hade bibehållit en stor fräschör i syran, oerhört pigg. Deutzen påminde om en för mig odefinierbar mejeriprodukt, jag skrev mjukost och smält smör (smör som har stått ute i ett par timmar), andra identifierade doften som ”karamelliserad mjölk”, något som ska ha varit en del av en dessert på stjärnkrogen Bon Lloc. Svaga toner av svamp, lätt och elegant.

Sedan sist har jag även hunnit med att dricka Victory Brewings Hop Wallop på Nalen för det anspråkslösa priset av 75 kronor. Fantastiskt trevlig, fin frukt, mycket passionsfrukt och en angenäm krämighet utan att för den sakens skull ha östkustens maltfetma. Lätt grape byggs upp efter hand i efterbeskan. Ett öl uppfriskande som få.

 

Read Full Post »

Rom

Satt en stund på Söders hjärta i lördags och var sugen på ett glas rött från norra Rhone, vilket jag hade kunnat lista ut att de inte hade. Öl ville jag i alla fall inte dricka så jag tog ett glas husets… Det skulle jag inte gjort, någon jävla malbec, ungfruktig och sur. Helt meningslös. Efter några munnar upptäckte jag att det fanns rom, därtill ett par rätt trevliga sorter, till priset av 25 kr/cl. Jag beställde därför lite Ron Zacapa 23 och 1796 Ron Antiguo de Solera.

Ron Zacapa 23

Len (”tänk Tropicanas tropiska fruktjuice” har jag skrivit), oljig, varm, söt, russin, mint, fikon, kokos, vanilj, färskt trä, kakao, pulvrig doft, avrundad, alkoholen bränner till en aning i munhålan men är silkeslen under sin färd neråt genom strupen. Gott.

Santa Teresa 1796 Ron Antiguo de Solera

Mer riv än ovan, lätt spritig näsa, söta päron, äpple, kakao, kokos, smör, smörkola.

Read Full Post »