Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010

Pinjemun

Jag har sedan tre dagar varit drabbad av pinjemun. En åkomma som infaller då man har råkat äta en härsken, kinesisk pinjenöt. Något jag visst gjorde i brist på annat att tugga på. Det skulle jag inte ha gjort. Nu får nämligen allt jag stoppar eller heller i munnen en bitter bismak av tvål och metall. Om jag har otur håller det i sig i två långa veckor, en kollega hade tydligen åkt på pinjemun för några månader sedan och då lidit under en vecka.

Trots det lyckades jag idag utröna att Jacobsens Naked Christmas är rätt trevlig men jag vet inte om jag vill uppmana till köp. Carlsberg och så vidare… Köp då hellre Liefmans Glühkriek som är fantastiskt innovativ och träffsäker, jag föredrar den kyld så att syran får ökat spelutrymme.

Read Full Post »

Från Ofiltrerat som hade läst på bland annat Pencil & Spoon och delgav sina egna åsikter i nästa inlägg.

Inledningsvis kan jag lika gärna deklarera öppet att jag som person är av det romantiserande slaget. Det vore fullt tänkbart att stöta på mig på en jazzklubb med ett glas Dry Martini i handen, även fast jag inte tycker särskilt mycket om drinken i fråga. Förutsatt att det fanns någon i Stockholm som motsvarade min sinnesbild. Jag skulle heller inte tveka en sekund på att köpa med mig en flaska punsch till en helgs segling, det skulle dock krävas en klunk kolsyrat vatten emellanåt för att rensa gommen. Det skulle också kunna hända att jag läser en bok eller lyssnar på en låt och sen vid tillfälle försöker att i någon mån återskapa ett skeende ur texten.

Nog om det. Gott öl är gott öl, men vissa riskerar att lämna en mer eller mindre bitter eftersmak. I takt med att ett bryggeri (eller annan verksamhet) växer kommer producenterna att förlora kontrollen över de kreativa momenten och då kan man räkna med att framtida utveckling drivs av profitmaximering snarare än entusiasm. Det här är förvisso inte lika relevant för ett bryggeri som för en återförsäljare av öl, vin, sprit, ost, chark, frukt eller vad man nu vill tänka sig för produkter. Industritillverkning är både otäckt och osexigt, byråkrati urholkar själen och föreställningen om ett enormt maskineri som i princip sköter sig självt och skapar förutsättningarna för sin egen fortlevnad, ett levande ting som ödelägger och hindrar människors skapande.

Enbart att ett öl är gott räcker inte för att jag ska vilja dricka det. Antalet öl i vårt och andra länder är så pass stort att andra parametrar måste vägas in för att ett beslut för köpet ska kunna fattas. Kanske är jag belönad med ett behjälpligt butiksbiträde som kan tala för några öl eller så stammar en av dem från ett område jag håller kärt.

Jag föredrar de storartade historierna bakom främst de belgiska och tyska bryggerierna framför den senare generationens amerikanska diton. De många glasen, olika för varje bryggeri, och bryggande på klosterområden. Nu är jag väldigt förtjust i Orval men även om den smakade illa hade jag med säkerhet provat den tillräckligt många gånger för att så småningom stå ut med den. Enbart på grund av det otroliga klosterområdet och dess historia, där byggnaderna har raserats och ihärdigt återuppbyggts ett flertal gånger genom åren. Historien om grevinnan som tappade sin vigselring i en brunn på platsen men som genast återfick den när en öring hoppade över vattenytan med ringen i munnen, och det är den illustration som alltså pryder etiketten på flaskan. För en demonstration av platsens skönhet se Beer & Nosh.

Viktigare ändå är var, med vem, varför eller till vad jag dricker ölet. Utan att överdriva kan man nog hävda att de flesta har upplevt hur öl, förutom variationer från batch till batch, skiftar i smak beroende på när det dricks. Semestrande svenskar som har druckit Singha eller Chang i solen på en strand i Thailand och hemmavid köper en låda och riktigt kan känna sandkornen mellan tårna när kapsylen åker av, trots att snön ligger tät på gator och torg.

När jag dricker öl vill jag dessutom göra det med sällskap, av vänner eller liknande, eller i en lokal med tillåtande atmosfär där det är enkelt att ta kontakt och småprata med andra besökare. En välkomnande pub/bar där jag känner mig hemma, det klassiska vardagsrummet, och folk hälsar och kan mitt namn och vet vad jag dricker. En plats där man känner sig sedda och bemöts med värme. Det är därför jag går till Loch Ness, trots ett utbud som inte alla gånger tillfredsställer mig. Det är därför jag inte går till Monks, för även om man har det kanske mest intressanta utbudet i Stockholm så är priserna hutlösa, barerna opersonliga och policyn expansionistisk – det är ingenting jag vill vara en del av eller minnas på ålderns höst. Dessutom känner jag ingen som har trivts på den senare baren, medan, så vitt jag vet, alla omedelbart har känt sig hemma på Loch Ness.

Dessvärre försvåras besök på toppubar som Akkurat och Oliver Twist av den enorma besöksmängden de har, på Akkurat har jag till exempel aldrig haft möjligheten att sitta vid baren och även om jag hade gjort det så skulle det inte ha gått att höra något eller samtala till följd av den dåliga akustiken. Det trevliga med många brittiska pubar är den stora rotationen av fat, det blir lite som att rota i skivbackar eller som i tidigare generationer när en butiksägare var ens ombud till omvärlden.

Jag funderar på att köpa Duvel Tripel Hop trots att jag inte tror på den och jag hade gärna haft en (eller två, så att jag faktiskt vågade prova en) flaska Belle Epoque Rosé och Krugs slanka hals i kylen.

Bild från desbonvins.wordpress.com

Jag hade också planerat att diskutera begreppen craft brewery och mikrobryggeri och deras användningar men jag sparar det till ett annat tillfälle.

Read Full Post »

Bussen in till stan, jag var på väg till Cask Pub & Kitchen trots allt. Ett byte vid Vauxhall-bron men jag lyckades gå av en hållplats för sent. Puben var som vanligt ganska öde, dock med två personer som stod vid bardisken så jag skulle åtminstone inte bli ensam med min öl. Här visste jag att de hade goda surisar så någon besvikelse var inte tänkbar. Ölen blev min middag, ett körsbärsöl i form av Hanssens Oude Kriek, där Oude (gammal) är den distinktion som de traditionella bryggarna lade till efter det att vissa tillverkare började tillsätta sötat fruktextrakt för att tillfredställa ett förment behov av en enklare dryck. Det vanliga tillvägagångssättet är att man tillsätter frukten under den andra jäsningen när man har blandat de olika lambicerna och då får en betydligt surare och komplexare dryck. Därmed inte sagt att de sötade lambicblandningarna saknar användningsområden.

 

Jag rotade fram en penna och en papperslapp för att anteckna, även om jag egentligen ville dricka i ro. Noteringarna blev till följd av det föga upplysande, inte för att tidigare skrivelser under resan var särskilt uttömmande:

Hanssens Oude Kriek:

Underbar blodröd färg. Kungligt intryck, särskilt kombinerat med flasketiketten, nostalgi: Härlig stickig doft, körsbär, kärnor. Mums sur underbar saft

Nåja, nästan genast blev jag tilltalad av den ene mannen vid bardisken. Han undrade om jag var ”in the business”, vilket jag fåraktigt förnekade för att strax därpå inse att jag ju visst är det. Han berättade att han var director of operations på Marcus Wareing at the Berkeley vid Knightsbridge i västra London. Marcus Wareing är en gammal protegé till Gordon Ramsay som fick nog och startade upp sin egen restaurang som numera stoltserar med två stjärnor i Michelinguiden. Varken Marcus eller min samtalspartner Craig hade mycket till övers för Mr Ramsay, utan han gav ifrån sig en enorm suck då han nämnde namnet.

Craig berättade att han efter en resa till bland annat Champagne och Belgien fastnat rejält för de belgiska öluttrycken och lustigt nog främst Brouwerij Bosteels Deus Brut des Flandres. Ett öl som tillverkas enligt champagnemetoden med sekunderdärjäsning vid Épernay i Champagne och därefter lagras i nio månader innan degorgeringen genomförs. Bryggeriet tillverkar också den fruktiga Kwak och citronstinna Tripel Karmeliet (ingen favorit för egen del). Han var helt salig och rådde mig starkt att slå till närhelst jag fann en flaska. Han hade också besökt Chimay, deras blåa variant var något av ett standardöl för hans del, dock var den alldeles för starkt en kväll som denna. Döm min förvåning när jag sedermera kom hem och fann att Deus var på väg till Systembolagets hyllor, och jag köpte självklart två flaskor.

Han hade liksom jag inte ätit middag men ansåg maten alldeles för dyr på puben och satsade istället på att handla sin mat på något närbeläget gatukök. Vi sa adjö och utbytte mailadresser, ”du kan väl skriva något, vad som helst”. Det har jag ännu inte gjort, nära har det varit men jag lyckas inte komma på något som känns viktigt eller angeläget nog. Synd.

Drack upp, gick till Victoria och tog tunnelbanan till London Bridge. Eller åkte jag buss? The Market Porter var öppet i ytterligare en timma så där satte jag mig i sällskap av några stammisar och trötta unga bartenders.

Äntligen dags för len real ale, som en fluffig kudde för min hungrig mage. Jag tar en Amarillo Wheat (tror jag, det var åtminstone ett veteöl med amarillohumle) från Saltaire Brewery. Nu skulle det behövas en halv vetenskap för att tyda mina anteckningar men jag ska göra mitt bästa. Vätskan var klar, utan en enda jästpartikel (nåja), doftar av vete och citrus, ”lätt av veten men smakar bara av den” (inte särskilt upplysande? jag har inte en aning om vad det ska betyda), påminner om Crouch Vales Amarilloöl, tydligt fokus på humlen. Lättdrucket och för all del god men härefter var det tid för något mer maltdrivet.

Tirril Brewerys Brougham Ale på 3,9%, i princip obefintlig doft med lätta smaker av körsbär, karamell och körsbärsträ, maltig. Märkligt nog minns jag att jag senare samtalade med en herre och tillsammans med honom avfärdade ölet som dåligt, fastän mitt omdöme i anteckningarna är gott. Det kan förstås vara möjligt att jag blandar ihop den med något annat.

Jag gick och satte mig på en stol i hörnet av bardisken och fann mig i konversation med en äldre man med en Cantillon-tshirt som undrade om jag var med i CAMRA. Nej, jag bor inte här. Efter den inledningen uppfattade jag endast brottstycken av vad han sa på sin grötiga dialekt, att han hade åtskilliga pints innanför bältet gjorde också sitt. Under tiden drack jag en trevlig stout på 5%, Northern Two-Tone Special. Stängning kom och vi överskred den med ett tiotal minuter, jag ursäktade mig och gick.

Mellan mitt boende och The Market Porter smet jag in på Southwark Tavern och smällde i mig en Sharps Doom Bar. En inte alls tokig bitter med doft av våt natur, med fruktig smak av söta äpplen, päron och karamelliserat socker. Från vad jag har hört ska det var litet av en ungdomshäng (under 30) som har klubbar och evenemang vid högtider och liknande. Som den taskiga bilden ovan visar är utbudet inte alls så tokigt om man jämför med liknande ställen i Stockholm. Även om de har sin beskärda del av karaktärslös lager så finns det möjlighet för den som vill att vidga sig eller beställa in en gammal favorit.

Read Full Post »

Vid det här laget hade jag besökt de viktigaste pubarna på min lista och nu var jag sugen på lambic eller annat surt öl. Med gott om tid över kunde jag lika gärna åka ut till Clapham och The Ink Rooms. Tidigare kallades baren för Microbar och figurerade under det namnet bland annat i Gordon Ramsays The F-Word, där han fick hjälp att välja öl åt en av sina grisar. Då slängdes flertalet surisar upp på bardisken, däribland flertalet Liefmans (som just nu har ett antal öl på Systembolaget), och Gordons val blir just Liefmans Cuvée Brut (som då kallades Liefmans Kriekbier), som för tillfället säljs på vårt monopol. Ett solklart köp!

Trafalgar Square på dagen är förvisso inte lika illa som Leicester Square en lördagsnatt men det är ingen plats jag skulle välja att tillbringa en längre stund på. Tyvärr var det just vad jag var tvungen till, bussen ut till Clapham var en timma försenad! Det var flera tillfällen under den timman som jag var nära att överge min väntan för att åka till något annat ställe, och det enda alternativet jag hade, där jag skulle kunna dricka suröl, var Cask Pub & Kitchen men dit ville jag inte p g a deras icke-existerande barhäng eftersom jag förutom suröl var i desperat behov av umgänge och samtal.

Istället väntade jag ihärdigt, med ett par korta avstick ner till tunnelbanan för att eventuellt fråga någon vad som hade hänt eller ta tunnelbanan (som dock skulle stanna en bra bit från baren) och in till den där hemska ekobutiken med massa färdigmat, vad den nu heter. Jag var inte helt nedslagen, under min väntan föreställde jag mig min ankomst till baren och hur jag skulle slå mig ner vid bardisken och berätta hur länge jag väntat på bussen bara för att komma ut till Clapham och min törst efter suröl, och sedan beställa in deras dyraste och godaste flaska. Jag skulle prata länge och väl med bartendern om öl och om staden och min stad och annat. Någon gång skulle jag återvända dit och vi skulle minnas varandra.

Det av Squeeze omsjungna området var åtminstone kring Lavender Hill kantat av låghus och lugn, möjligen en sömnig söndag. Jag råkade gå av en station för sent så jag var mer än lovligt irriterad när jag väl stod vid dörren till baren. Sedan namnbytet har man satsat mycket på musiken, med klubbkvällar, rock’n’roll och 50-talstema på interiören. Absolut intressant, jag tycker om alla delar och att kunna gå på klubb och få dricka god öl är en sällsynt upplevelse. Inget sådant den här dagen dock, en söndagskväll som det var. Skärpan i ölutbudet verkade däremot ha fått stryka på foten, DET FANNS INGEN SURÖL! Inte heller något annat jag egentligen var intresserad av, men med tanke på all tid som gått åt för att ta sig dit behövde jag en öl. Modfälld valde jag ett tyskt veteöl, Andechser Weissbier Hefetrüb, och högg in på en skål pretzels.

Jag ville att den skulle vara uppfriskande och att den av jästen grumliga drycken skulle kännas mättande. Nja, men god var den. Mitt humör hindrade mig från vettiga anteckningar och jag satt mest och funderade på vad sjutton jag nu skulle ta mig till. Var i hela världen skulle jag nu åka? Jag hade ingen lust att samtala med någon och min närvaro där var därför helt onödig. Men missförstå mig inte, det var utan tvekan en trevlig bar som jag antagligen hade spenderat flera timmar på och återvänt till om den hade legat mer centralt. Däremot var den inte värd den tid jag lade ner på resan tur och retur, även om jag kan medge att jag fann det intressant att åka ut till Clapham ändå.

Jag kollade tidtabellen vid busshållplatsen och smet snabbt in på Sainsbury för att handla snask åt en vän. Från kassan hördes det ihärdiga utropandet av följande fras: ”Hello how are you”. Jag var ytterst nära att rusa ut ur butiken, herregud vad plågsamt, men jag fokuserade mina tankar på min vän och att det inte var för mig själv jag handlade. Jag kom ut hyfsat välbehållen men för livet ärrad. Väl i stan igen var jag förvisso ärrad för livet men med tanke på omständigheterna välbehållen och med blicken mot framtiden.

Read Full Post »