Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

Det kan även ha varit så att jag satte mig på The Market Porter innan tolv, men jag hade i varje fall inte ätit frukost än. Vad kan då tänkas bättre än en mild och en focaccia med mozzarella, pesto och tomat? Det hade kanske varit klokare att vänta med milden till efter frukosten men otålig som jag är var jag tvungen att beställa den omedelbart. Min macka minns jag som aningen dyr, om det var £5.25. Det är möjligt att den var upp till två pund billigare dock. Den smakade bra och jag funderade på att köpa en till men tänkte att det skulle komma fler tillfällen att äta mat under dagen.

Den här morgonen var det mycket avslappnat i puben med enbart ett tiotal gäster och fyra yngre tjejer i baren som alla tog det ganska lugnt, en av dem satt på kundsidan av bardisken och skar lime. Och ur högtalarna ljöd soul och psych.

Jag drack den mörkt rödbruna Pinnacle Mild (3.4%), en toppenmild med tydliga smak av kaffekaramell, lätt rostade toner och inslag av nötter och kola som avslutas med en blygsam beska. Därefter följde Cottage Brewing D.B.5., som på ratebeer.com är inlagd som extra special bitter, vilket den inte alls kändes som för mig. Utgår man från det lilla antalet kommentarer verkar det som om det jag drack inte riktigt var på topp. Recensionerna talar om en tydlig beska men när jag drack ölet var den knappt märkbar och i övrigt full av toffee och kola, diacetylskadad som en användare skriver.


Något annat spännande i pumparna fanns det inte den här morgonen och klockan var tillräckligt mycket för att The Harp skulle ha öppnat. Trodde jag, men inte då. Tråkigt nog är det ju så att många butiker och pubar håller stängt under söndagar. Jag gick längs Charing Cross Road och svängde in på Cecil Court för att se om några butiker där skulle vara öppna under dagen, och visst, ett par av dem! Men ännu skulle det dröja någon timma eller två så jag gick vidare uppför gatan och åt en pain au chocolat för att stilla min hunger. Efter det ville jag fördriva tiden med att samtala med mannen på Milroy’s men det var förstås stängt så jag återvände till Cecil Court.

Den här gatan består av ett antal mer eller mindre märkliga butiker antikvariat med skilda inriktningar men en sammanhållen helhet.

Pleasures of past times

En butik med diverse antikt krimskrams

Det var bara tre butiker eller så som var öppna, men den intressantaste av dem, Watkins Books var en av dem. Ett antikvariat som på de senaste åren tydligen har utvidgat sortimentets andel av new age-böcker, men som trots det håller hög klass. Utbudet består av litteratur om bland annat mytologi, folkloristik, gamla civilisationer och paranormaliteter. Allting snävt sorterat för att underlätta letandet, t ex finns en kategori för nordisk mytologi, blodsugare & varulvar och brittiska folksagor. Jag ville köpa säkert tjugo böcker men jag hade nog inte haft plats för ens två i min kabinväska så jag struntade i det.

James Smith & Sons på New Oxford Street skulle jag besöka, något som inte hanns med under lördagen, för att kika på paraplyer och eventuellt köpa ett. Oavsett så är paraplyer en favoritaccessoar, med sin eleganta utformning och mångsidighet (man kan både skydda sig mot regnet och kalla på taxi). Men det var stängt och jag gick ett tiotal meter till en Samuel Smith-pub, de äger ett tiotal pubar i London, för att ta en öl. Här fanns inga handpumpar utan enbart kolsyretappar och jag bad om smakprov på två av bryggeriets bitters. Det kändes själlöst och smakade urvattnat, så jag tog en Samuel Smiths Organic Cherry Fruit Beer på flaska istället, varpå bartendern kommenterade att det var ett oväntat val med tanke på vad jag hade provat. Jag berättade att jag tidigare med behållning hade druckit deras hallonöl i samma stil. Gott som väntat, ett bra efterrättsöl.

Puben hade ingen vidare atmosfär, var glesbefolkad och bartendern rätt blyg så jag skyndade mig att dricka upp och gick mot Trafalgar Square för att ta bussen till Clapham…

Read Full Post »

Japansk whisky

Ikväll provade jag japansk whisky.

Hibiki 12 yrs
parfymerad, bourbon, jästtoner, mandarin- & citrussötma. 6/10

Nikka Black Malt
smör, fudge, lätt tjärig, frukt, aprikos, svartvinbärsblad (sauvignon blanc). 7/10

Nikka White Malt
grädde, prinsesstårta, lätt rökig, nötig, aromatisk, viss sötma, marsipan. 7/10

Hakushu 18 yrs
aromatisk, blommig, fruktig, sammanhållen, körsbärsträ (sherry), torkade fikon, mint. 8/10

Yamazaki Sherry Butt 1990 (återkommer med mer info här)
mycket tydlig sherrykaraktär (enormt färgad av fatet), jästig, torkad frukt, vått trä (brygga), karaktärsfull & framkallar lätt natursköna scener. 8/10

Hanyu Queen of Spades 1990 (återkommer med mer info här)
kola, kanelbulle, mandelmassa, lätt gräddig, snygg & följsam & skir & elegant. 9/10

Yamazaki 1993 Heavily Peated (återkommer med mer info här)
rökig, romrussin, punsch, vuxen jul (påminner om julaftonar hos mina farföräldrar, med brasa etc)
8/10

Read Full Post »

Förra gången jag besökte Cask Pub & Kitchen ledde undermåliga vägbeskrivningar från infodisken på Victoria till att jag hamnade vid Hyde Park istället för Charlwood Street där krogen ligger. Nu är det tack och lov inte alls svårt att hitta, förutsatt att man följer den stora vägen, Vauxhall Bridge Road, söderut istället för att villa bort sig på sidogator utan riktmärken. En promenad från stationen tar tio minuter och om man inte orkar med det så går det flera bussar som stannar femtio meter från krogen.  

Den här krogen skiljer sig mycket från de flesta pubar i staden på de flesta sätt, med undantag av att den har lika skitiga toaletter. Som man kan utröna av namnet finns ett visst fokus på maten som serveras och lokalen är stor och öppen. Intimiteten uteblir till följd av den stora tomma yta som skiljer baren från borden och sittplatserna, det finns alltså inga stolar vid bardisken! Synd tycker jag, och lite märkligt att man inte utnyttjar den öde yta man har, som ändå utgör en tredjedel av hela utrymmet. Förvisso verkar de ha ett ganska blygsamt antal besökare (jag har varit där två lördagar och en söndag) men varje kvadratmeter kostar ju.

Däremot har man ett både stort och brett sortiment av öl. Några handpumpar med real ale och kanske åtta vanliga tappar, och ett flaskutbud bestående av flera tiotal amerikanska, tyska och belgiska sorter. Priserna ska tydligen vara högre än på många andra ställen i staden men det var ingenting jag märkte, allting var ändå billigare än i Stockholm…

Jag var hungrig och trött efter att ha gått runt och letat efter öl hela dagen så jag skulle äta. Förra gången åt jag anka med apelsinsås, där ankan tyvärr var lite överkokt, och provade även lite svamprisotto. Sedan dess hade jag längtat efter risotton så jag valde att köpa en tallrik, och eftersom jag även saknat en god saison att dricka tog jag vad jag hoppades vara en sådan. I mina bristfälliga anteckningar har jag skrivit att det var Kasteel Saison Voison, ett öl som inte verkar finnas, däremot brygger Brasserie des Géants ett öl med det namnet. Vi får alltså anta att det var den jag drack, tyvärr hade inte bartenderna provat den så jag fick chansa.

Halväten risotto, mycket aptitretande får jag förmoda

Vilket var trist, för den var inte alls bra och helt fel för min mat. En överrumplande och bitsk humle, citrus, grape och den karaktäristiska jästens kryddighet lyste med sin frånvaro. Kanske det sämsta jag drack under hela min vistelse eller åtminstone den största besvikelsen. Helt slutkörd som sagt och utan några förhoppningar om intressanta utbyten på krogen åkte jag hem och sov en timma.

Efter tuppluren åkte jag till Euston Station för att besöka The Bree Louise för att dricka ännu mer real ale. Det tog vad som kändes som en evighet, trots att puben är centralt belägen, men jag var förmodligen en smula desillusionerad. Vid den här tiden var det sen kväll och området kring stationen gav ett underligt intryck i mörkret, det var som en enorm bakgata mitt i staden eller ett dött finansdistrikt med relativt moderna, bastanta byggnader. Puben är belägen hundra femtio meter från stationen och ganska enkel att hitta, även om jag förvillade mig p g a en karta.

Det var tämligen lite folk inne i pubens bländande ljus, även om ett mindre antal personer satt ute i kvällsvärmen (eller så var post-grunge bara ingenting för dem?) och drack sina öl.  Interiören låg på nivå sunkhak ungefär, vilket som så mycket annat förstås kan ha sin charm, men jag föredrar mer värme och personlighet i dekoren. Baren sköttes för kvällen av en äldre kvinna (50+) och en yngre (~22) där den förstnämnda var den mer erfarna av dem och kunde berätta och rekommendera ölen. I London är det förvisso generellt så att man föredrar att dela ut smakprov framför att beskriva ölet, helt naturligt så klart eftersom pubkulturen där bygger på cask. Jag kan dock tycka att det är roligt att välja enbart på rekommendation när det för mig inte rör sig om några större summor.

Jag rådfrågade den yngre om vad jag skulle välja och undrade vad Sambrooks Wandle var för ölsort, det visste hon inte men vi hörde med damen istället och hon berättade att det var en bitter, så jag slog till. Den yngre var i alla fall glad, pladdrig (fast vilka britter är inte det?) och verkade intresserad, det viktigaste för en bra pubkväll.

Wandle låg på 3.8%, en lugn fortsättning på kvällen. Jag förde inga anteckningar annat än ett snabbt nedkladdat betyg som inte behöver säga särskilt mycket, men jag är hyfsat säker på att jag fann ölen ganska intetsägande. Det övriga utbudet för kvällen var inte heller frestande, en stor mängd pale ales. Några bord från mig satt tre män i medelåldern och hinkade öl, gissningsvis hade de fått i sig både fyra och fem stycken innan jag kom dit, högröda var de, medan de glodde på varje kvinnlig bakdel som passerade deras bord och sedan gav varandra menande blickar och flin. Tråkigt.

Jag skulle nog kunna tänka mig att ge puben en andra chans, men just den här kvällen kändes den karaktärslös och någon lust att sällskapa med mansgrisar hade jag inte. Det blev ett tidigt avtåg och några stationer till Leicester Square för att se vad som försiggår där på kvällarna. Alldeles för mycket visade det sig. Proppat med folk och inkastare överallt (ingen försökte kasta in mig dock). Jag försökte hitta något sansat, typ en jazzklubb, utan lycka. Åkte hem och drack någon öl från Young’s innan jag gick och lade mig.

Read Full Post »

Störtebeker Bock-bier

Störtebeker Bock-bier (6,5%):

Doft: Mandel, mandelmassa, banankaka, rågbröd, choklad
Smak: Rågbröd, banankaka, apelsin, knäck

Pris: 14.90 kr för 330 ml

Superbock. Köp, köp, köp.

Read Full Post »

Till Hampstead Heath var det en station från Gospel Oak. Tågen såg ut ungefär som våra tvärbanetåg, öppna med mycket plats att stå på (och betydligt högre i tak än på många av Londons tunnelbanetåg…) och resan tog tre minuter och eftersom tåg går på räls riskerade jag inte att gå vilse.

Huset i Hampstead Heath där John Keats en gång bodde

Egentligen vet jag inte om jag tycker att jag får ut någonting av museum men jag kände mig tvungen att göra annat än att bara dricka öl.

En av Fanny Brawnes (Keats’ donna) kreationer

På sängen (?…) ligger en bok med ytterligare designer

Keats säng

Inträdet låg på £5 och för det får man en biljett som är giltig i ett år, om man nu skulle vilja gå dit igen. Kvinnan som jobbade där verkade ganska angelägen att få mig att stanna för en Keatsuppläsning, men jag kände mig som vanligt stressad så jag avböjde. Jag hoppas att uppläsaren fick lite publik i alla fall.

Det var sedan tänkt att jag skulle köpa ett par öl på Kris Wines och sätta mig i någon park och dricka dem. Tyvärr verkade butiken ganska svåråtkomlig, trots att den synbarligen låg nära området jag befann mig i. Det skulle ta tjugo minuter att gå från Kentish Towns tunnelbana och det gick inga bussar i det området. Så jag gick tillbaka till stationen och köpte hallon och frågade om den snabbaste vägen till Tottenham Court Road. Glädjande fanns det en buss precis runt hörnet som stannade där, så jag tog den och hoppades hitta en butik med okej öl inne i staden.

Tottenham Court Road, dit Hermione transfererade Harry och Ron när bröllopet anfölls av dödsätare och ministeriefolk. Jag föreställer mig dock alltid att det är kylig senhöst och skymning när de går in på caféet. Vilket så klart inte stämmer, det är i själva verket högsommarvärme (får vi anta) och eftermiddag.

På förhand ville jag spana in bokaffärer på Charing Cross Road och Cecil Court men jag var stressad, stressad och stressad, det blev bara snabba glimtar från gatan. Var skulle jag finna öl? Jag hade kallt antagit att man utan problem skulle kunna få tag i någon Fuller’s eller liknande. Fel, fel, fel. Först gick jag in på Three Greyhounds, en Nicholsonspub (i England är pubkedjor väldigt vanligt, och ofta har bryggerierna egna kedjor med pubar som de driver) på Greek Street i Soho, ett ganska trevligt ställe i puböknen Soho. Fyra handpumpar där Timothy Taylor’s Landlord och Westons Old Rosie Scrumpy tycks vara fasta, de fanns åtminstone även förra gången jag besökte puben.

Det var minst två timmar sen jag drack en öl och jag behövde något för att hålla igång. Jag valde en pint St Austell Proper Job och satte mig på uteserveringen. Humle, beska, gräs och blommor. Länken säger American Pale Ale, vilket jag tycker är helt fel. Det finns i så fall inga brittiska india pale ales kvar, för i min erfarenhet är det ungefär så här landets IPA brukar smaka.

Jag frågade bartendern om hon visste var jag kunde hitta någon intressant öl och hon föreslog en off-license hundra meter därifrån, men den visade sig tyvärr inte ha något av intresse utan mest usla burkar. På gatan just utanför var det det en liten marknad, så jag passade på att köpa bröd och en bit Montgomery’s cheddar och att återigen ställa min fråga. Bredvid mig hade en man i gul jacka just köpt ett bröd för £1, de enda pengarna han hade tydligen, och han sa att han kunde visa mig var jag kunde hitta öl. Visst tänkte jag och väntade på honom innan vi gick till några ställen. Jag sa att jag hade speciella önskemål och han frågade innehavarna om de hade någon belgisk öl, ett ställe hade Leffe men jag tycker inte om den.

Han frågade vad jag skulle göra och jag svarade och han frågade om han fick hänga på och jag tänkte att ”det vore kanske kul med lite sällskap” men jag ångrade mig ganska kvickt för han var trots allt rätt konstig. Som tur var ställde han samma fråga igen och då sa jag att jag nog skulle åka till Borough Market och Utobeer istället och han frågade om jag hade lite pengar han kunde få för personen han skulle bo hos var tydligen inte i staden. Jag sa ”nej det har jag inte men du kan få en cigarett”, sen gick jag ut på Charing Cross Road innan jag svängde upp på Greek Street igen.

Längre upp på gatan fanns en vin och sprit-butik vid namn Milroy’s som såg ut att kunna ha öl, men nej. Däremot ett stort sortiment whisky och innehavaren (?) var trevlig och svarade utförligt när jag frågade om han visste var jag kunde hitta öl. Han beklagade sig över det skrala utbudet i området och hade uppenbarligen koll. Han föreslog Whole Foods några hundra meter därifrån, de skulle i alla fall ha Samuel Smith’s Organic Lager. Jag hade gärna gått till butiken igen bara för att samtala lite med innehavaren och se på all whisky. Priserna var inte alls tokiga, bland annat Glendronach 15 years Revival för 410 :- eller så, på Systembolaget går den för 529 :-.

Whole Foods hade enbart lager och på köpet organisk sådan. Jag köpte nämnda Samuel Smith’s och en Caledonian Golden Promise, och en påse chips. Strax därefter satte jag mig på Soho Square för att äta och dricka. Vid det här laget hade det gått ett par timmar sen jag var uppe vid Hampstead Heath och det hade förmodligen lönat sig att antingen åka till Kris Wines eller Utobeer istället för att virra runt i Soho med omgivning.

Ölen var inget vidare men Golden Promise gick definitivt vinnande ur striden med lätt söta toner av honung och nektar. Bäst var cheddarn, hoppas jag kan hitta den i Stockholm, och chipsen, mm havssalt.

För att väga upp de två tråkiga ölen satte jag mig på tunnelbanan till Victoria och Cask Pub & Kitchen.

Read Full Post »