Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2010

Southampton Arms

Nej, jag åkte inte till Leicester Square för att kolla in något av de föreslagna ställena. Istället gick jag runt ett tag i Shoreditch utan att hitta något som såg inbjudande ut, så jag åkte till mitt hostel och köpte en Little Creatures Pale Ale i baren, utan att orka visa upp mitt kort som garanterade 20% rabatt. Det är en humlestinn pale ale från Australien, men som jag minns det ändå ganska välbalanserad och egentligen helt okej, den här gången var den påtagliga karamellen i ölet och kolsyran dock kväljande efter en dag med real ale.

Planen för dag två var till att börja med att äta frukost på Gordon Ramsays restaurang York & Albany vid Camden Town, precis norr om Regent’s Park och sen dricka några öl och cider på Southampton Arms innan Keats Museum öppnade. Att hitta till restaurangen var enkelt, från tunnelbanan var det bara att ta vänster och sen en omedelbar höger och följa den vägen norrut.

Jag var där vid 10.50 och frukosten pågick till 11.30, jag hade förstås redan kollat på menyn på restaurangens hemsida och visste vad jag ville ha men tänkte att det inte skulle skada att ta ytterligare en titt. Uteserveringen där jag valde att sitta låg vid en lugn korsning och rökning var förbjuden (?!). Där ute satt även ett sällskap på fyra personer och kanske sju minuter efter min ankomst dök servitören upp med deras mat, och upptäckte att jag satt där och inte fått min meny, varpå han utbrister att han genast ska återvända med den. Synd då att det dröjde ytterligare dryga tio minuter innan jag fick min meny… Han frågar direkt om jag vill ha juice att dricka och rabblar upp de olika sorterna de har och jag säger att jag vill ha ananasjuice. Jag förutsätter förstås att han ska bjuda på det, med tanke på den usla servicen. Men nej… Inte alls.

Juicen var god, med genuin ananassmak, men något annat hade varit skandalöst. Som frukost beställde jag pannkakor med amerikanska blåbär och lönnsirap. Att de använder den amerikanska sorten får man anta vara på grund av presentationen, eftersom de är betydligt större än vår variant, för smaken lämnade mycket att önska. Annars gick det att äta men jag ville därifrån så fort som möjligt för att få mig några öl på Southampton Arms.

Jag frågade motvilligt servitören hur lång tid han trodde att en promenad upp till Kentish Town skulle ta och efter hans tidsangivelser (20-25 minuter) valde jag att åka tunnelbana.

Från stationen var det bara att gå rakt norrut, längs en ganska underlig gata, som gav mig blandade intryck av att vara både nedgången och förmögen. När jag kom fram var klockan knappt 11.50 och det var alltså motsvarande två cigaretter innan jag skulle bli insläppt. På insidan gick en yngre man runt och städade och ställde i ordning stolar.

Baren är avlång och anspråkslös, vita väggar med träpaneler, klädda av porträttfotografier, och som i de flesta andra pubar är möblerna i trä. Det finns även en gård i solläge, där en griffeltavla upplyser om att uteserveringen stänger 22 och att leoparden släpps lös 22.02. Gemensamt för pubarna i staden är att jag har svårt att föreställa mig hur någon skulle kunna känna sig malplacerad och ovälkommen. Det är så en pub måste fungera, annars kan man lika gärna häva sina öl hemma framför teven.


Till en början verkade de två bartenderna uttråkade och ointresserade, men förmodligen var de bara en smula bakfulla för de var båda ännu i unga år. Ganska snart började de ställa frågor om vad jag tyckte om det jag drack (även om den ena av dem inte verkade lika skärpt som den andre vad det gällde ölen). ”Are you a local?”, ”Becoming a beer-ticker, are you?”, nej, nej, jag är från Sverige och har dåligt minne och har inte provat några av era sorter så jag har ingenting att återvända till än. Men nu vet jag vad jag kan dricka nästa gång!

Jag frågade efter något i stil med Sarah’s och provade fyra olika cider som de hade utan att hitta någon som verkligen var som jag ville, men inte kunde jag åka hit utan att köpa ens ett glas cider! Så det var vad jag gjorde och mitt val blev Upper House Farms Herefordshire Cider (6%) och jag tog en halv pint, serverad i glaset på bilden ovan. Pissgul, lätt syra och sura äpplen, fräsch alltså.

På skivspelaren låg Edith Piaf och följdes upp med mer utpräglad vokaljazz allt vad min vistelse led. Strax efter min beställning dök en medelålders man upp med en dunk och sa att han ville ha en ”take out”, så han provade några öl innan han bestämde sig. £11.70 för fyra pints att ta med, en pint på puben gick för £2.90. Mysigt!

Min nästa beställning blev efter några smakprov en halv pint av Williams Bros Róisin Tayberry Beer, ett öl på 4.2% där man har tillsatt tayberrysaft, som är en blandning av hallon och björnbär. Real ale med frukt var ett givet köp. Färgen är en kombination av rött, brunt och rosa, det doftar av tinade jordgubbar och sylt. Smaken bjuder på en lätt touch av humle, en stor bärighet och lite sav (?). Gott, och på fredag dyker bryggeriets Seven Giraffes upp i Systembolagets ordinarie sortiment! Till det åt jag en påse potatischips, som dessvärre var räfflade, men det hindrade mig inte från att strax därefter köpa ytterligare en…

Inför nästa öl tog jag två provsmak, ett av dem var Mike’s Mild och som jag av någon outgrundlig anledning inte valde, trots att den var fantastiskt god. Det blev en Blake’s Gosport Bitter från Oakleaf Brewery, som inte alls var dum, men jag borde valt milden, för det var långt mellan dem den här helgen.

Ungefär här hade klockan gått över ett och museet hade öppnat, så jag kände att det var dags att röra på sig. Min egen uppskattning av avstånden var helt fel ute, även här skulle det ta tjugo minuter att gå till Keats Grove. Bartendern tyckte att jag borde gå till närmaste Overground-station några minuter från puben. Det var inte mig emot, spännande att testa på ytterligare ett färdsätt tänkte jag…

Read Full Post »

White Horse on Parson’s Green

Om jag låg efter i min tidsplan när jag lämnade The Harp så var det ingenting mot hur det såg ut efter Jermyn Street, där jag dessutom bara hann med att besöka en butik, som jag dock spenderade en dryg timma i. Sådant är knappast möjligt i Stockholm om man inte har möjlighet att lägga minst 5000 kronor för en kostym. Jag minns inte exakt när jag klev på tunnelbanan  men jag låg runt två timmar efter och hade planerat att kolla in två butiker i närheten. Det slutade med att jag struntade i dem av oro för att de skulle ha stängt, för de låg trots allt en liten bit från både puben och tunnelbanestationen.

Stationen Parson’s Green är belägen ovan jord i ett idylliskt område i västra London, det är tystlåtet och prunkande grönska. White Horse, som är ett av de vanligaste pubnamnen i England, ligger ett femtiotal meter från tunnelbanan och uteserveringen har utsikt över den lilla parken Parson’s Green. Förutom maten man kan beställa från köket så har de en grill med enklare rätter på uteplatsen. Puben har åtminstone tidigare frekventerats av Londons unga och rika kvinnor (t ex prinsessan Diana), ofta boendes vid Sloane Square, så kallade Sloane Rangers, och kallas därför ibland för The Sloaney Pony.

Sloaney Pony är en av få pubar i London med ett internationellt ölutbud (även om mitt hostel i och för sig hade Little Creatures Pale och Nils Oscar God Lager…), vilket är klokt med tanke på att det bjuds på en gedigen matmeny med bland annat havsabborre, lamm och kanin. Förutom en internationell bredd så är öllistan varierad även vad det gäller stilar och smaker, det går garanterat att hitta något för alla här. Dessutom har de lagrade J.W. Lees Harvest Ale och Fuller’s Vintage Ale!

Jag tar en snabb titt på tapparna innan jag går ut för att försöka hitta en sittplats men jag slår mig ned hos en kille, som visar sig vara matkritiker på bland annat The Guardian, och hans moster/faster. De hade suttit på uteserveringen sedan lunch då de ätit och sedan dess delat på fyra flaskor vin sinsemellan. Jag får säga att de var förvånansvärt sansad för att ha hällt i sig sådana mängder. Min aperitif blev en Liefmans (fat), ett fruktöl med en körsbärsbas och tillsatser av olika fruktjuicer. Inte så uppfriskande som jag hade önskat, ”mixed fruit” på kranen var lite oroväckande så jag frågade bartendern om den hade någon syra, vilket han påstod att den skulle ha. Tyvärr var det inte sant, den uteblev helt och det var fruktsötman som dominerade drycken, trevligt javisst men inte vad jag egentligen skulle välja att dricka före maten. Moster/Fastern som vanligtvis inte dricker öl sa sig däremot kunna tänka sig att köpa en Liefmans någon gång.

Servitrisen verkade konstlat glad, det kändes stundtals som om hon drev med mig, men gav bra och snabb service. Jag antecknade lite och mina bordskamrater undrade förstås vad jag skrev och vad jag använde det till. ”För att minnas” sa jag och svarade nej på frågan om jag hade en blogg men sa att jag haft närmare tio olika utan att komma längre än kanske femton inlägg per blogg. Varför? För att jag förlorar den inledande inspirationen efter ett tag och lusten när respons uteblir. De insisterade på att jag borde blogga och sedan kom vi in på ölbloggar och jag nämnde att vi har en britt som bloggar och matkritikern Oliver visste absolut vem Darren Packman var. I London verkar folk ofta vara intresserad av vad man pysslar med, om man antecknar eller läser, och är inte rädda att fråga om det. Kul!

Men nu kom jag hit för att äta middag så jag beställde en somrig rätt av lammstek med sauterad potatis, haricot verts, röd lök och oliver. Omedelbart när maten hade anlänt så utropade bordets matkritiker ”It’s overcooked!” om lammet, vilket var sant och synd då det var fina bitar, men lyckligtvis var potatisen bra och rätten i sin helhet gick definitivt ned. Till det valde jag att dricka amerikanska Dogfish Head Raison d’Etre, ett öl med belgisk jäst, russin och betsocker. Det var tyvärr inte en helt bra kombination, den var alldeles för sockertung, mycket russin och tyvärr ingen kryddighet eller nämnvärd beska som hade behövts till maten. Jag får skylla mig själv för det kunde jag räkna ut, men jag kände för en chansning.

Efter att jag hade ätit upp dök en äldre herre upp, som hade någon sorts relation till mostern/fastern. Han erbjöd sig genast att köpa öl till oss alla och jag frågade upprepade gånger om han var säker, och ja, det var han, annars hade han inte frågat. Så jag beställde helt fräckt en J.W. Lees Harvest Ale från 2002, ett klassiskt engelskt barley wine med tung maltighet. Det finns även en från 2000, men det mindes jag inte då och jag tror det är tveksamt om den tjänar något på så lång lagring. Jag tog även in en ostbricka med Keen’s Cheddar, Colston Bassetts stilton och Stinking Bishop. Främst stiltonen gick väl ihop med ölets söta, fylliga sherry- och russinkaraktär. Cheddarn var inget särskilt uppseendeväckande men klart duglig och Stinking Bishop smakade hund, vilket var intressant men blev mycket i längden. Jag försökte truga på min öl på de andra men ingen var särskilt sugen, även om jag lyckades få Oliver att till slut ta en sipp. Han hade svårt att komma på ett passande tillfälle att dricka ett sådant öl men höll med om att kombinationen med ost fungerade.

Halvvägs in på mina godsaker var det dags för bordskamraterna att bege sig. Adjö, trevligt att råkas. Så snart de hade gått kom några fram och frågade om det gick bra att slå sig ner, vid det här laget var alla bord upptagna och det stod en ansenlig mängd människor på trottoaren. Nu var mitt bord fullt av tonåriga tjejer, gissar jag, men å andra sidan trodde jag att de två kvinnorna vid bordet bredvid var i samma ålder men de visade sig vara 25 år och färdigutbildade forskare i neurologi, så vad vet jag.

Jag avslutade med det tyska veteölet Schneider Weisse Weizen Hell eftersom jag tidigare inte haft nöjet att dricka något mer än deras samarbetsöl med Brooklyn Brewery, och de har rykte om sig som ett av Tysklands bästa bryggerier. Mycket god, smakrik med den sedvanliga mjuka veteölssmaken av skumbanan och kryddor, en bra avslutning även om den kanske borde ha druckits innan middagen istället för efter mitt barley wine. Jag samtalade lite med de två neurologerna om litteratur, staden och vad de pysslade med, och bad om förslag på saker att göra på kvällskvisten innan jag tog tunnelbanan in till centrala London.

Read Full Post »

The Harp

Efter min Sussex Bitter gick jag till Southwark Street för att ta RV1 till Covent Garden, en resa som går på ungefär femton minuter om jag minns rätt. Bussen stannar femtio meter från marknaden och därefter tar det ett par minuter att gå till The Harp. Puben är belägen på en lugn parallellgata till Strand som löper fram till Trafalgar Square. Det är det lite märkliga med London, att man kan svänga när som helst och nästan alltid hamna på en helt död sidogata, vilket förstås kan vara en befrielse om man nyss råkat befinna sig på t ex ovan nämnda Strand (tänk Kungsgatan).

The Harp var tänkt som mitt vattenhål i den här delen av staden, som till stor del saknar vettiga pubar. Sedan mitt förra besök i staden har jag suktat efter brittisk caskcider, då jag drack vad jag nu fått reda på var Sarah’s Cider. Jag minns den som klart orange, frisk (kolsyra), sur och komplex som en lambik och med mycket sydländsk frukt, nektariner, aprikos och liknande. Antingen är mitt minne grumligt (inte alls omöjligt, omständigheterna var inte ideala för ordentlig provning) eller så är det en verkligt unik cider, för ingen av de cider jag provade den här gången var ens i närheten av mitt minne av Sarah’s Cider, och jag lyckades tyvärr inte få tag i den.

Det som lockade mig mest med The Harp var just ciderutbudet. I baren frågade jag efter något med hög syra, men det fanns ingenting som kunde tillfredsställa mig och jag nämnde Sarah’s men här, liksom senare på Southampton Arms, verkade de en smula förvånade över min beskrivning av cidern. Även om det jag smakade inte riktigt föll mig i smaken just för stunden så verkar det inte vara något fel på cidertillverkarnas utvecklingslusta. Cidern kommer i boxar (bag-in-box) som står i kylen och drycken saknar kolsyra. Bland annat fanns det en cider lagrad på Bruichladdich-fat och senare testade jag en som legat på Rioja-fat.

Istället tog jag en Sambrooks Junction: havsvatten, malt och nötter. Fint eftermiddagsöl. I baren stod tre (inte alla på en gång dock) trevliga kvinnor som inte var främmande för att samtala lite om allt möjligt och det var tydligt att de, eller åtminstone den äldre damen som jag pratade med, hade druckit en del öl i sina dagar. Väldigt, väldigt trivsamt och intimt ställe. Och det hade varit svårt att känna sig ensam, för förutom sällskapet bakom bardisken så pryds väggarna av de sedvanliga historiska porträtten.

Utöver den avlånga nedervåningen finns det både en gård (eller om det bara var en bakgata, jag minns inte) och en övervåning, som märkligt nog snarare ser ut att tillhöra ett café än en pub:

Jag låg efter min tidsplan och började oroa mig över huruvida jag skulle hinna med min shopping, så jag kände att det var dags att röra på mig. Men så fick jag syn på Dark Star Paradise Weiss och det fina vädret hade gjort mig sugen på veteöl, så jag frågade om hon trodde att det skulle räcka till morgondagen. Nej, förstås inte, men jag fick en halvpint att prova. Underligt öl, animaliska smaker, jag tänkte på salt, bacon och korv & potatismos!

Därmed sa jag adjö och sa till mig själv att jag skulle återkomma, vilket jag tyvärr inte hann med. Jag tog den nätta promenaden västerut till Jermyn Street för några inköp på vägen (nåja) ut till White Horse on Parson’s Green

Read Full Post »

The Market Porter är en av de större pubarna i området kring London Bridge och pittoreska Borough Market. Belägen i en stor tegelbyggnad precis invid marknaden tar den gröna träfasaden dekorerad med blommor (ett vanligt inslag på Londonpubar) dig till en tid av småhandlare och specialister. Varför det också är så trevligt i Borough Market, eftersom det är precis vad marknaden består av; det är inte svårt att föreställa sig att inbilla sig vagnar i antågande. Exteriören spelade även en roll i filmatiseringen av Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, där den omvandlades till en bokaffär och låg granne med trollkarlspuben The Leaky Cauldron.

Interiören är brittiskt anspråkslös med enkla träpaneler och tappmärken täcker väggarna. Problemet är att puben är alldeles för stor och uppdelad för att lyckas med vardagsrumskänslan som inredningens enkelhet verkar antyda. Under mina besök infann sig aldrig den familjära stämningen som jag eftersöker, även om många andra uppenbarligen upplevde den.

En fredag vid klockan 13 var puben synbarligen fullproppad och besökarna vällde ut på trottoaren. Hur skulle jag få plats? Vad jag inte tänkte på var förstås att man i Storbritannien är tillåten att ta med sig sin öl ut på gatan och det var sol och varmt i luften, och således fanns det gott om plats där inne.

Den här dagen var besökarskaran en salig blandning av gammal och ung, t-shirt och slarviga kostymer. Tiotalet handpumpar och inget av ölen provade gjorde att det krävdes viss betänketid innan jag beslutade mig för Harvey’s South down Harvest Ale. ”Inside or outside?” Skillnaden var glasen, jag föreställde mig att jag eventuellt skulle vilja stå ute en stund så jag valde ett plastglas. Som namnet antyder är det ett säsongsöl, och det ligger på 5% och är bryggt med enbart Fuggles-humle.

Ett val jag var mycket nöjd med, ölet doftade och smakade delvis rått av omältat sädesslag, en lätt arom av karamell och en återhållsam, välbalanserad humle.  Känslan av en tupplur i en eka på ett lugnt hav under en klar himmel, ett lugnt och vänligt öl.  Intressant nog var munkänslan jästig, liksom kornig. – 88/100

Strax innan jag druckit upp dök det äntligen upp en sittplats i hörnet av baren. En herre som druckit en Corona och läst The Sun reste sig för att gå, tyvärr tog han med sig tidningen… Det var dessvärre svårt att få sig en pratstund med den walesiska bartendern, det var alldeles för mycket folk.

Att beställa var dock inga problem och jag bad först om några smakprov, bland annat ingefärsölet Funfair Teacups som inte var någon höjdare; gråvit i färgen och smak av ja, ingefära får jag anta, jag tog inga anteckningar. Jag tog istället in ytterligare ett öl från Harvey’s, Sussex Bitter, en bitter på 4% som inte gjorde särskilt mycket väsen av sig.

Sen var det hög tid att ta bussen till Covent Garden för att besöka The Harp och därefter Jermyn Street…

Read Full Post »