Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2009

I fredags kväll bjöd jag över min vän Anton, tillsammans skulle vi bevittna vigseln  av Herr och Fru Frederiksen. Vigselförrättare för aftonen var Hop-it, ett uppdrag som han skötte galant i den anspråkslösa miljö som valts för bröllopet.

vigsel

I talet vid middagen senare under kvällen berättade fadern om Herr Frederiksen ståtlig yttre, hans stora huvud och kraftig kropp. Det okuvliga lugn som han burit sen ung ålder och den återhållsamma, iakttagande personligheten som rönte honom mycket uppmärksamhet under ovädersdagarna på barndomens kollon. Skämtsamt men taktlöst påtalade han även sonens långsinthet, växande bitterhet och tjocka, ogenomträngliga odör av russin som Herr Frederiksen sedan barnsben burit på. Det förväntade resultatet av detta tal hade varit ett livslångt brott med fadern, men festens rusiga stämning höll sonen vid gott lynne och faderns fadäs var bortglömd på ett ögonblick.

Fru Frederiksen är en av många som i svåra tider tagit stöd av Herr Frederiksen, en kvinna som trots sin unga ålder inte riktigt har kraft att stå på egna ben. Hade hennes uppväxts omständigheter tett sig annorlunda kunde hon ha utvecklats till en stark och självständig karaktär, nu står hennes hopp om lycka till att hjälpa någon annan att förverkliga sig. Man kan kanske fråga sig varför Herr Frederiksen föll för en kvinna som denna. Jag föreställer mig att han förleddes, nästan förtrollades, av hennes violdoftande hårsvall och mjölkvita hud.

_______________________________________________________________________

Efter ceremonin dök Jim & Sandra upp och vi begav oss mot Strand för att lyssna till power pop på Bubblegum Factory. Nu visade det sig dessvärre att Strand bytt policy helt och hållet, från att tidigare inte ens brytt sig om legitimationskontroll till att nu neka myndiga personer p g a 20-årsgräns. Till en barklubb. Helt absurt. Vi gick istället till österrikiska restaurangen Moldau där man tydligen inte kan beställa i baren utan snällt måste sätta sig vid ett bord och vänta på en servitris, därefter tog det en kvart att få vår öl (Stiegl, en habil pilsner). Trevligt ställe ändå! Vi var alla sugna på att återkomma dit för att käka någon gång.

Read Full Post »

Dagen inleddes med en ballardsk uppenbarelse i trapphuset: den vita undersidan i betong, spiraltrappans graciösa stigning inramad av de kycklinggula väggarna. Vilken morgon!

Under dagen var det också nyhetsläpp på Systembolaget, jag passade därför på att åka dit under lunchen. Southern Hemisphere var slut så jag stod och velade mellan Southern Tiers båda bidrag; Hoppe och Unearthly. Unearthly köpte jag på Ölbutikken när jag gjorde min mor sällskap till Köpenhamn för att se Glasvegas, detta var i mars och jag väntade sen kanske en aning för länge innan jag i slutet av maj öppnade upp flaskan. Den var vid det laget en trött historia (får jag hoppas) utan bett och det vore därför kanske roligt att testa den på nytt för att åtminstone utröna ungefär hur den ska smaka, eftersom den batchen som nått Systembolaget enligt utsago är bryggd i slutet av juni. Hoppe provsmakade jag på Oliver Twist hyfsat nyligen och var om jag inte missminner mig en frisk historia med tydliga nejlikesmaker. En god apertif till december kanske? Om den håller sig så länge det vill säga.

Jag kom fram till kassan med en Hop-it från Urthel och en Herr Frederiksen och Fru Frederiksen från danska Amager. Att Sierra Nevadas Southern Hemisphere var antagligen till det bästa, den lär inte orka många meter med tanke på att den varit ute på banan sen vad, april? Vore dumt att förstöra mitt goda minne av den.

Före mig i kön stod en kostymklädd medelålders man med tre tetror Gredos. Han påvisade ett antal nervositetssyndrom och när killen bakom mig i kön, som istället hade en box Gredos, påkallade mannens uppmärksamhet för att fråga huruvida vinet var gott, då ryckte han till och utropade ”jag vet inte”, innan han samlade sig och ändrade sitt utlåtande till ”jo, jag tycker det är gott”. Om han köper ut åt sina barn kan man väl tycka att han kunde kosta på sig något roligare än Gredos.

Väl åter på jobbet avslutades dagen fint med att en kollega drog igång Flamin’ Groovies – Shake Some Action på sin dator.

Read Full Post »

Jag spenderade gårdagskvällen med min kära vän Rebecka, som jag innan dess inte hade träffat på närmare två månader.  Som beundrare av The Posies och Ken Stringfellow skulle vi så klart se mannen med sitt norska band (The Disciplines) spela på Lilla hotellbaren. Det är Scandic Malmens relativt nya satsning på att… tja, vara hippt? Lokalen är stor men ytan utnyttjas illa med bord, soffor och stolar om vartannat – det gav mer än något annat intrycket av att vara en plats för folk att visa upp sig, snarare än att gå på en spelning. Men det är säkert möjligt att de flyttar ut möblemanget vid vissa tillfällen, eller över huvud taget inte arrangerar spelningar särskilt ofta. I allt väsentligt känns stället som en Stureplansfilial, Obaren light, med alla dess ingredienser. Nu ska det dock sägas att Obaren och Spy Bar är de enda innebarerna jag har besökt i det området men besöket på Lilla hotellbaren präglades av samma känslor av underlägsenhet, föga förvånande stammar barchefen från Berns vilket kanske kan förklara atmosfären.

Rebecka hade inte mycket att skydda sig från regnet med och jag kom därför först till baren, medan förbandet drog av sin sista låt. Jag ställde mig på en öppen yta och såg mig vilset omkring medan jag pressade ner min våta jacka i väskan. För snart ett år sen åt jag middag på hotellets restaurang och då var Anchor Steam Beer den enda ölen som intresserade mig, något jag absolut inte ville nöja mig med den här kvällen. Mångfald i all ära men åtminstone ölen i fråga påminner inte lite om ånga i både smak och munkänsla. Lyckligtvis fanns North Coasts Red Seal att beställa för 72 kronor, serverad i en frostad (!!) kupa. Det ska ju se bra ut. Jag förfrös nästan handen när jag försökte värma upp ölen med min kroppsvärme och funderade på om det var värt att välja Heineken nästa gång. Rebecka som såg The Posies under deras senaste turné visste precis vad vi hade att vänta av herr Stringfellow. Han stod inte stilla en sekund, han var ömsom uppe på bardisken, ömsom längst bak i lokalen och sjöng. Med illustrativa gester, snack och en otrolig energi framstod han i publikens ögon som skvatt galen. Många undrade förmodligen om de hamnat fel, allt de sökt sig ut för att göra var ju att sippa på ett glas vin och utbyta blaserade blickar med främlingar (som de möjligen bekantade sig närmare med under nattens gång). Som Rebecka skriver önskade jag inget hellre än kraften att även jag rasera dessa människors alla föreställningar om livet och människan, att driva dem på flykt över avgrundens klyfta. Musiken bjöd inte på något världsomskakande men dög till att fylla min kväll med och tanken var att jag sedan skulle trixa mig in på Strand, något som inte gick vägen. Kanske lika bra, jag skulle nog inte ha överlevt åsynen av två hundra flaskor Red Stripe.

Read Full Post »

Efter en ölbryggarkurs på Monks Café som inte gav mig något (nej, inte ens öl!) tog jag i söndags en sväng förbi Oliver Twist för att häva i mig något hyfsat billigt, det var alltså real ale jag riktade blicken mot. Min skepsis mot brittisk öl har sedan starten varit stor, då jag alldeles för ofta fördes bakom ljuset av inbjudande etiketter och beteckningar (india pale ale, men var håller då den beryktade humlen till?). Jag drog den rimliga slutsatsen att storbryggerierna kanske brast i hantverket men vågade trots det inte närma mig handpumpen på Akkurat och Oliver Twist förrän under årets första sommarmånad. Då drack jag Ptarmigan från Harviestoun och var vid första sniffen nära på att slänga alla samlade erfarenheter av brittiskt öl över bord, jag gav till ett gladlynt utrop och stack omedelbart glaset under min väns näsa. Min begeistring stillades dock i samma sekund som drycken for över min tunga: BLASK! De tropiker som doften lockat med fanns ingenstans i den gulgrumliga ölen, jag kunde lika gärna ha druckit citronvatten. I vilket fall som helst bjöds jag sedermera på Dark Stars Sunburst och lyckades uppskatta den, varför jag i söndags tänkte försöka igen.

Av de tre alternativen som presenterades för dagen sorterade jag direkt bort den svagaste (3,8% om jag minns rätt) och de som återstod var då en bitter på 4,2% som hette Battle Axe och Oceanbryggeriets IPA på 5,4%, torrhumlad med cascadehumle. Fick ett smakprov på den förstnämnda men den föll inte i smaken så jag valde IPAn för 66 kronor. Jag hade tidigare druckit den vanliga fatversionen på Glenfiddich Warehouse utan att imponeras och hoppades givetvis på mer nu. Ölen grumlades vid tappning men fick snabbt en klar och ljus bärnstensfärg med ett par bitar jäst svävandes i glaset. Doften var ingenting bortom min föreställningsvärld utan bjöd, som man kunde förvänta sig, på torkad humle och kvistar. Smaken hade lätta toner av äng, klöver och harsyra och en relativt ihållande citrusbesk eftersmak som kändes ganska underlig i kontrast till den veka kroppen.

Dessförinnan hade jag druckit en Goose Island IPA och Cereal Killer från Arcadia på Monks. De var förvisso båda habil öl men alldeles för återhållsamma, särskilt i det förstnämnda fallet där typen kräver ett visst mått av aggressivitet för att lyckas. Cereal Killer förde tankarna till en Old Viscosity vars lagring avbrutits några veckor för tidigt, en god grund men utan modet som kunde givit mig något att fylla en eventuell kyl med.

Idag har jag annars spenderat större delen av min tid med att lyssna på Taken By Trees nya platta East Of Eden. Premisserna för skivan är i allra högsta grad tveksamma, en svensk som åker till Pakistan för att spela in sin skiva med inhemska musiker; det skriker moderna amerikanska folkpoppare. Jag är glad att nu istället kunna förklara min kärlek till en väldigt snygg och genuin skiva, som stundtals känns som en vacker utveckling på den småtöntiga karribiska electro som våra göteborgska musiker pysslar med. Jättebra!

Read Full Post »