Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Landbierparadies

I veckan hämtade jag ut min andra beställning från Landbierparadies, en butik som säljer frankisk öl. Utbudet är drygt hundra olika sorters öl och priset för en flaska är under femton kronor vilket med fraktkostnaden på 176 kronor gör att man landar på ungefär 9 kronor ytterligare per flaska. Den dyraste frankiska ölen på Landbierparadies kostar mindre än den billigaste ölen på Mikkellers webbutik. För att den jämförelsen ska vara relevant krävs förstås att man antingen gillar tysk öl eller har en tuff budget att hålla.

Nog om det. Vid denna beställning hamnade jag i kontakt med anställda på butiken (som villigt skriver på engelska) då jag hade råkat välja en öl för mycket, vilket det snabbt meddelade mig om. Efter att ha svarat på mejlet fick jag ytterligare ett som talade om att några av flaskorna skulle dröja cirka två veckor, varför de undrade om jag kanske ville byta ut dem mot något annat. Ett enkelt förfarande då det mesta i sortimentet ligger på samma pris. Sex arbetsdagar efter mitt sista mejl fick jag avi:n som berättade att paketet vänta på mig hos Posten (hrm, hrm, ICA). Om jag minns rätt brukar paketen från Hier gibts bier ta fem dagar på sig, men det är en petitess i sammanhanget. Oavsett är leveranstiden ungefär densamma som för beställningar med Systembolaget beställningssortiment, med den klara fördelen att det är styckplock på allting.

IMG_3017.JPG

paradiset till höger

Packningen kan möjligen lämna mer att önska. Personligen har jag efter fyra beställningar (två från Hier gibts bier) inte haft några problem och det är skönt att slippa frigolitchips på halva golvet.

Så vitt jag vet finns endast en nackdel med en order som denna. Det är att vara klent byggd och sakna hjuldrivna hjälpmedel och därför vara tvungen att bära tjugo kilo i tre hundra meter…

Intervju med Tim på NK Ölbar

NK Ölbar har skaffat sig en ny bartender, som också råkar vara min gode vän Tim. Jag tog tillfället i akt att intervjua honom.

IMG_2875-doris

Hej Tim! Hur tillkom ditt ölintresse?

Jag skulle säga att mitt ölintresse har rötterna i hemmet. Det hela började nog med ett matintresse tack vare mammas goda mat och helgmåltider, som vid arton år fyllda kombinerades med gott vin. Jag tyckte att vin kändes knepigt att lära sig och började istället prova olika öl från Systembolaget när jag hade åldern inne. Köpte nog alldeles för mycket dåligt i varje släpp under en period, men jag lärde mig en hel del.

Sommaren 2012 fick Nynäshamns Ångbryggeri och deras 15-årsjubileum mig att börja med ölnörderiet på riktigt. Jag drack stilar jag aldrig hört talas om och imponerades av hur öl kunde smaka. På den vägen är det.

Hur ser din bakgrund i ölvärlden ut? Vad gjorde du tidigare?

Någon professionell bakgrund inom ölvärlden har jag inte. Men som kock har jag däremot sökt mig till krogar med öl som dryckesinriktning, till exempel The Flying Elk där jag lärde känna Robban Rijns som hade hand om ölen. När han var med och anordnade en ”beer makers dinner” med Mikkeller och Frantzén bjöd han in mig att hjälpa till i köket. Efter min tid på Flying Elk gick jag dit under en period och Robban delade generöst med sig både av nyinkommen öl och sin passion för drycken.

Förutom det har jag nog mest lärt mig av att prova, prata, resa, läsa och även bryggt öl med hjälp av vår gemensamma vän Oliver.

Vad innefattar din position på NK Ölbar?

Min tjänst på NK Ölbar är annorlunda mot vad jag gjort tidigare. Det är väldigt härligt att vara en del av ett sådant unikt och bra koncept, en stor möjlighet för mig. Tanken är att jag ska vara Linda Linnérs (Köksmästare/Barchef) högra hand.  Att jag ska kunna hålla kontakt med leverantörer, inköp, förstå ekonomidelen, ordna events och annat kul man kan hitta på i baren. Några större förändringar blir det nog inte i sortimentet, jag gillar Lindas tänk och kommer försöka hjälpa till att hålla i den röda tråden. Kanske slinka in några av mina favoriter såklart!

Har NK Ölbar en särskild kundtyp?

Den vanligaste kundtypen på NK Ölbar är ölnörden i åldern  25-45 år. De kommer för att dricka något särskilt eller för att visa sina något mindre ölintresserade vänner vad NK Ölbar innebär. Många blir ofta positivt överraskade över var de har hamnat. Jag tycker att miljön nere i NK Saluhall och Ölbaren är lugn och avslappnande, vilket återspeglas i våra gäster.

Har ni några särskilda satsningar på gång? Personligen saknar jag tysk öl i Sverige, men den ryms ju inte i den moderna innebörden av begreppet hantverksöl.

Tillsammans ska vi försöka utveckla baren ännu mer. Vi söker alltid nya bryggerier att samarbeta och ha events med. Vi har exempelvis just haft en Oktoberfest.

Vad tror du blir nästa trend inom ölvärlden, är det dags för lagern att blända ölnördarnas horisont? Gemensamt för hittillsvarande trender skulle jag säga är att ölen som bryggts ofta är överlastad på samma vis som Amarone, att det rör sig om ”smakexplosioner” och att det gärna ropas efter mer av allt. Kan detta göra det svårt för en stilren pilsner att slå sig fram i dessa marker?

Du har såklart helt rätt vad det gäller öltrender. En smakexplosion uppskattas mycket av många, det var vad jag själv föll för. Jag tycker att efterfrågan på balans och även lägre alkoholhalt har blivit större den sista tiden. Det blev lite mycket obalanserade humlebomber där ett tag. Nu är det mest humlade hantverksöl i amerikansk stil som står på hyllorna i livsmedelsbutikerna, men jag hoppas vi får se mer av även till exempel mörkare eller syrliga stilar bland folkölen. Den lilla vågen med Berliner weisse tycker jag kan få stanna. Jag gillar att brettanomyces, mjölksyrabakterier och helt spontanjästa öl fått större plats på vår ölscen. Men vad nästa trend blir känns väldigt svårt att säga, just nu är vi nog inne i balans. Och kanske märkliga ingredienser…

Finns det någonting du saknar hos de svenska bryggerierna?

Jag tror att många bryggerier kan vinna på att inrikta sig mer, göra vad man är bra på och försöka hålla jämn kvalitet. Brekeriet, Närke, Nynäshamn och Skebo Bruksbryggeri är exempel på några svenska bryggerier jag tycker har gjort det väldigt bra.

Har du en särskild favorit bland de svenska nykomlingarna (jag vet att du har ett gott öga till Nynäshamn)?

Nynäshamn, min hemstad, har såklart en stor plats i hjärtat! Jag drack Bedarö Bitter som artonåring utan någon som helst aning om vad det var. Idag är det enligt mig en av de öl bästa vi har här i landet. Bland alla nykomlingar känns Tempel som en stark utmanare. Ser fram emot att få dricka mer av dem. Jag tycker även att Nääs är starka med stilenliga och rena öl. Mer sådant!

Som någon med ett stort matintresse, har du en minnesvärd upplevelse av mat och dryck som du skulle vilja berätta om?

Det första jag kommer att tänka på är mitt besök på Restaurang Volt för två år sedan. Jag minns ingen särskild kombination men jag var otroligt imponerad över hur väl rätterna passade till respektive dryck. Dryckesmenyn bestod av vin, cider och öl vilket gjorde det hela ännu bättre. Att man inte fastnar i en specifik dryck och istället ser till rätten, vad den behöver för smaker för att lyftas. Det kräver en bredare dryckeskompetens, och är därför ännu mer imponerande.

Berlin, dag ett

(Varning, bilderna blir sämre i takt med att texten fortlöper)

Detta blev en något märklig resa, då jag åkte med släkten och de hade svårt att komma i från sina arbeten samma dagar. Därför kom vi dit vid tolv i lördags och åkte hem halv tio på måndagskvällen. Med många stängda barer och butiker under främst söndagen var jag tvungen att sålla bland öldestinationerna, men lyckligtvis låg butiken Hopfen & Malz mer eller mindre på vägen från flygplatsen till hotellet. Och vilken pärla det var. En hel vägg med hundratals olika pils, helles, dunkel, kellerbier och weisse. Jag gjorde det enkelt för mig och bad den trevlige butiksinnehavaren att hjälpa till att välja ut en samling öl. Efter att ha ställt någon dum fråga om vad som var bra fick jag ett milt tillrättavisande. Han tog givetvis inte in dålig öl. Jag funderade kort, kunde de stämma? Han hade svarat utan tvekan och med fullständig övertygelse. Ett sortiment som speglade butiksägarens preferenser, den raka motsatsen till Systembolagets utbud som ska anpassas efter konsument. Den möjligheten skapar förstås en helt annan kärlek till drycken hos de som har hand om den. Nåväl, jag ska inte svamla vidare om det. Utöver de tyska hyllorna fanns också ett par mindre med amerikansk och belgisk öl (tror jag, kastade inte mer än ett snabbt öga) och ett antal kylar med blandad öl av olika sorter för direkt konsumtion. I stort sett alla inhemska öl kostade 1.42€. 1.42. Det kunde man leva med.

IMG_2968IMG_2970

Vissa av dessa köptes på annat håll, men detta var vad jag tog med mig hem

När vi var färdiga ringde ägaren en taxi som tog oss till hotellet Nikolai Residence på Am Nussbaum, inte långt från Alexanderplatz. Ett i sig mindre roligt område som rummet mer än väl kompenserade för. Badrummen var ljudisolerade och sängkuddarna hade både rätt stuns och formbarhet. En bit mat på ett ställe runt hörnet och en diacetylinfesterad Veltins pils senare var vi åter på hotellrummet och jag kunde slutligen öppna gosen som köptes på Hopfen & Malz. Innehavaren avrådde från nämligen från att föra med sig den hem, då han hade hört om hur kunders flaskor exploderat i resväskan. Kapsylen var dessutom rostig och dan.

IMG_2878

Just denna öl var brygd i gosens födelsestad, Goslar. Dagen efter kom vi att avsluta med ytterligare en likadan flaska. Det första exemplaret hade alldeles för hög sälta, i den andra flaskan hade saltet kommit till rätta och den eftertraktade fruktigheten framträdde. Den gick inte upp mot Ritterguts men för den som ogillar de amerikanska varianterna är den värd att köpa.

Vi hade bord bokat till 18.30 och alltså inte mycket tid att dra runt på stan. Min plan var att promenera till Leibhaftig i Prenzlauer för en öl. De visade sig dock inte öppna förrän klockan sex och det blev istället en snabb Schöfferhofer i brist på bättre.

Middagen skedde på vinbaren Cordobar på Große Hamburger Straße. Stället har en meny bestående av smårätter och byts ut varje månad. Tanken är att det ska fungera ungefär som tapas, att man beställer in olika rätter och delar på dem vid bordet. Just vår meny var tydligt inspirerad av sydöstra Asien med till exempel många fräscha thailändska smaker, mycket koriander och hetta.

12021795_10153445430452025_983199265_n

På det stora hela påminde många rätter väl mycket om varandra och det som stod ut mest var en lax med en knäckig inramning i form av ett flarn, avrundad med ricotta. Också den starka Pimientos de Padron med anklever och oregano var god.

IMG_2882 IMG_2885

Den grillade zucchinin med miso och mandelmjölk var visserligen intressant men konsistensen lämnade en del att önska och den brända smaken blev alldeles för mycket för våra österrikiska pinot noirer. När revbensspjällen serverades blev jag lätt illamående. Resten av familjen gillade dem däremot. I övrigt var maten välsmakande, om än inte fantastisk.

IMG_2888 IMG_2896

Efterrätterna… Chokladkaka med passionsfruktgrädde och ett slags anrättning med maräng, kaksmulor, hallon, jordgubbar med mera och en mitt med något slags underbar syrlig vätska. Till detta en Auslese från Dönnhoff, jatack.


IMG_2897IMG_2899IMG_2898

Mot slutet av middagen försämrades servicen märkbart och vi fick vänta många minuter både på kaffet och på notan. Dessförinnan var sommelieren och servitrisen lyhörda och effektiva.

Resten av sällskapet ville gå hem och jag tog med mig min syster för att gå förbi Herman Belgian Bar, där de skulle servera årets Zwanzebrygd. Jag hade väntat mig att jag i värsta fall skulle ha chans på den nästa dag, eftersom förra årets öl fanns kvar i flera dagar på Akkurat. När vi kom dit visade den sig dock vara slut sedan ett par timmar. Som tur var för oss planerar jag gärna i förväg och Leibhaftig låg bara några minuter längre bort. Ett modernt ställe med stammiskänsla och tre fat, en dunkel, en pils och en veteöl som de bryggde själva (ok, jag är ej hundra på detta) under namnet Wanke Bräu. Pilsen var ren med ljust bröd och toner av nektar och vitsippa. Veteölen var bryggd med amerikansk humle och därför med en otroligt fruktig doft, där passionsfrukt framträdde tydligast, nästan en kvalitet av ett slags tropisk juice för vuxna. God men något för besk. Jag vill helhjärtat rekommendera att man besöker stället och främst provar deras pils (om man inte råkar föredra besk veteöl) på uteserveringen som ligger ut mot en lummig, nästan otrafikerad boulevard.

IMG_2904 IMG_2905

Thornbridge Jaipur har utgått

Sedan ett år har Thornbridge per Systembolagets instruktioner tappat Jaipur på 33 cl-flaskor för att inte strykas ur sortimentet (möjligen fick de slåss i en ny offertprovning vid tillfället? Troligen inte, eftersom de redan fanns på 50 cl). Detta har av någon visat sig fungera mindre väl för Thornbridge, varför de nyligen återgick till sina karaktäristiska 50 cl-flaskor. Med Systembolagets stelbenta regelverk innebar det dessvärre också att butikens överlägset bästa IPA försvann. Tragiskt. Framöver är man därför tvungen att beställa från Frankrike för att få tag på Thornbridges flaggskepp.

Brewdog och Anders Behring Breivik

Var är mitt Tyskland?

I en allt mer jag-betonad offentlighet blir spekulationerna allt fler och jag tänkte här bidra med lite av den sorten. Det som föranledde detta inlägg är den kommande lanseringen av Sixpoint The Crisp, en amerikansk tysk pilsner. Om man någon gång sett världskarta vet man att Tyskland ligger betydligt närmare Sverige än vad USA gör. Om man likaledes har någorlunda ölhistorisk kunskap och en hyfsat god smak vet man också att Tyskland brygger betydligt bättre lageröl än vad USA gör, åtminstone i form av The Crisp (som jag inte har provat, men det behöver jag heller inte för att inse detta). Nu är det dessvärre så att Systembolaget verkar se trendkänslighet som oerhört viktigt för att uppfylla sitt uppdrag, eller för att hålla en folklig resning stången. I detta fall betydde det att lageröl från Tyskland inte ens var möjlig att offerera. Offerten från Systembolaget löd nämligen:

Lager burk (liten) – Storbritannien, Norden, USA – Craftlager – 220 – 120 000

En slående mängd kan tyckas, kanske finns det inte många tyska bryggerier som klarar av en sådan volym? Å andra sidan är Sixpoint inte ens med på den amerikanska topp femtio-listan. Det tog inte många minuter att få fram resultat som visade att exempelvis Augustiner brygger nästan den dubbla mängden öl som Lagunitas (plats 6) mäktar med under ett år. Knappt 100 miljoner liter om året. Hade däremot volym varit ett problem borde man låta en plats fyllas av två olika öl av samma stil, förslagsvis från samma område för att underlätta logistiken.

I vilket fall som helst begränsade sig offerten till tre områden och Tyskland var inte ett av dessa och även om man hade inkluderats vore utbudet svårt begränsat till följd av det absurda burkkravet. Jag har sökt runt för att hitta vad Systembolaget egentligen menar med begreppet ”Craftlager” utan att finna någonting. Därför antar jag att också detta offertkrav utesluter de traditionella tyska bryggerierna, kanske är det till och med så att de brygger för mycket för att räknas in under denna etikett. Eller som jag snarare dristar mig att tro brygger de antagligen för balanserad öl, ”för lite av allt”.

Ölvärlden har för tillfället dille på fruktöl och burkar, således gäller detta även för Systembolaget. Ja, det är behändigt med burkar, roligt att öppna dem och så vidare. Detta är ingen anledning att ta in dålig öl eller att importera över Atlanten. Nå, kanske är det skonsammare för miljön än att köra lastbil från München? Om så inte är fallet vore det på plats med inköpsstopp av amerikansk dussinöl. Det finns noll existensberättigande för styggelser som Founders All Day IPA på Systembolagets hyllor. Den är inte ens lågalkoholhaltig. Priset är förvisso föredömligt, särskilt som det i Stockholm finns ”lokal öl” som av okänd anledning säljs för det dubbla. Man kan offerera till vilka länder som helst men faktum är att i kategorin ”craft” tappas överlägset flest öl på burk i USA. Är det en fråga om trend eller miljöpåverkan? Är det därför man saluför så många bag-in-box?

Samtidigt gråter Per Gudmundson ut om Systembolaget. Nå, han nämner att det finns ”allvarligare problem”, men nog kan man skönja lite irritation. Men är det tillräckligt för att orka stå ut med detta? Tveksamt, om man vill maximera Perrans plågor finns det effektivare medel, exempelvis invandring, kommunism, queer och liknande. Men hans ord är ideologi och alltså lämnar vi honom därhän och pratar utbud istället…

Det är ett hånfullt inköp. I Stockholm har vi ett par veckor om året då vi frossa i tysk öl på Akkurat, det är allt. Jag hade gärna sett fler belgiska sorter hos min lokala butik (den har fjorton olika), men jag klarar mig hyfsat ändå eftersom det finns ett flertal barer som är specialiserade på det. De tillfälliga släppen innehåller inte sällan också sällsyntare belgare (minns jag rätt är Systemets styrning minimal i dessa fall?) och i de fall något tyskt letar sig ut på hyllorna är det nästan enbart öl från Schneider (mycket bra!). Föreställer mig att importörerna är mer intresserade av att lansera ny öl än att damma av tusentals flaskor från ett bryggeri som på etiketten skryter om sina anor från medeltiden. Då kommer vi in på monopolets uppdrag. Ansvar. Jag önskar att de tog ansvar för tysk öl i Sveriges sorgliga tillstånd och började köpa in mer av den varan.

Visst, de kunde på förhand inte veta att en amerikansk tysk pilsner skulle vinna offerten. Detta är en enorm källa till frustration. Man kan inte påverka någonting eller få några vettiga svar på sina frågor, eftersom Systembolaget måste förhålla sig märkesneutralt… I kontrast till vissa bryggeriers användning av det lokala och småskaliga sortimentet blir det en aning märkligt, hos min lokala butik till exempel har ett och samma bryggeri tretton olika öl, vilket är en dryg sjättedel av den svenska mikroölen som saluförs i butiken.

Men innan jag börjar svamla allt för mycket och återupplivar mitt utkast ”Brewdog och Anders Behring Breivik” tänkte jag höra om någon har hittat något smarrigt tyskt i Stockholm?

Det har varit stiltje på bloggen… Eventuellt följs detta inlägg upp av ytterligare texter om Madrid och därtill ett om BrewDogs förhållande till de politiska vindarna i dagens Europa och ett om cask och keg. Kanske glädjer det någon.

Under tonåren var utomlandsresor med familjen föga lockande, jag skydde solen och ville helst vandra runt i historiska städer, medan de föredrog att sola och bada. Med åren öppnar sig dock nya intressen och möjligheter, alkoholen blir en orsak att ge sig ut i världen. När morfar hörde av sig beträffande sin sjuttioårsdag och undrade vilka som vore intresserade att åka till Madrid var jag därför inte sen att tacka ja. Det vill säga efter en snabbkoll på ratebeer… Att lita på ratebeer kan förvisso vara vanskligt, men det är ett bra verktyg för att skaffa sig en någorlunda koll. Utmaningen under denna resa bestod av att lyckas styra de andra mot mina utflyktspunkter. Någonting som visade sig enklare än jag på förhand trott.

I Madrid finns fyrtiotre platser utmärkta, som ska sälja kvalitetsöl. Detta kan variera från utbud med belgiska trotjänare som Duvel och Westmalle, till spansk hantverksöl eller internationell (främst nordisk (Mikkeller och Lervig var populära under min resa) och amerikansk) dito. Sett ur ett västeuropeiskt perspektiv är emellertid Spanien ganska eftersatt vad det gäller öl (Barcelona har fyrtiotvå platser på ratebeer). Men liksom i övriga Europa spirar en ny ölkultur. Under besöket stötte jag på ett drygt tiotal hantverksbryggerier, av relativt jämn kvalitet men i avsaknad av tillräcklig komplexitet för att ännu kunna mäta sig mot internationella brygder. De kanske bästa ölen var en amerikansk pale ale frånCerveza Dougall’s som heter 942, en svårslagen hinkaröl. En annan favorit var Tyris VIPA, som jag nu ser skulle föreställa en india pale ale (V:et står för Valencian). Flaskan jag drack förde mina tankar till Orval, varför den uppenbarligen var infekterad med brettanomyces.

Efter ankomst tog vi tunnelbanan dit vi skulle bo och fick i oss tomat, serrano, bröd, vindruvor (vilka vindruvor därtill!) och Mahou. Valet i den lilla livsmedelsbutiken hade stått mellan Mahou och Heineken, som säkert står under samma konglomerat (detta orkar jag inte kolla upp just nu). Det första barbesöket blev BAR Animal, där vi också kom att avsluta vistelsen, som låg på behändigt avstånd från mina morföräldrarnas och min morbrors hotell.
Baren ligger på gatan Hartzenbusch, i ett område som rymmer en stor mängd andra barer och restauranger, många till synes med tyska kopplingar, och öppnade för ungefär två månader sedan. Rummet var avlångt och möblemanget avskalat modernt. Under fredagkvällen var det fullspäckad med unga spanjorer. På en griffeltavla stod maten och fatölen uppskrivna.

 

Vi hann knappt se oss omkring, än mindre undersöka öllistan, innan en bricka med oliver i tioöringsstorlek och ett slags strimlade chips stod framför oss. Även om det inte var som i södra Spanien, där man får en tapas med varje dryckesbeställning, fick vi i de flesta fall något slags tilltugg vid första beställningen.

 

Då vi vid första besöket redan hade ätit blev det ingen mat förrän vid det andra tillfället. Priserna kan tyckas väl tilltagna, och kan i vissa fall vara det, så det kan vara klokt att höra sig för om storleken på den tallrik man väljer att ta in. Exempelvis beställde vi in tortilla de patatas och delade på fyra personer, vilket kanske var lite i underkant, men jag tror att en sådan och en väl vald andra tallrik skulle räcka gott och väl åt tre personer. Om man inte har lust att spendera en resa på ölsafari så är denna omelett på egen hand en orsak att besöka Animal. Efter ett flertal tortilla de patata genom åren hade jag slutligen tröttnat, nej, i själva verket var jag aldrig riktigt förtjust i det. På BAR Animal är den emellertid världar från den svampiga och grovskurna omeletten jag var van vid, när jag skar ut en bit var ägget nästan på väg att rinna iväg och det var som smält guld inte som en urblekt disktrasa och potatisen var jämnt skuren i skivor och bjöd lagom motstånd för att egga en till ytterligare en tugga.


Gemensamt för Madrids barer är ett skralt fatutbud, vilket är synd för jag hade gärna provat fler spanska öl på tapp, och Animal har blott sex stycken kranar. Under våra besök fanns bland annat två olika IPA från Londonbryggeriet The Kernel, Handbryggeriets Dark Force, en italiensk svart IPA (som dessvärre inte var mycket av den sorten), The Perfect Crimes kryddiga European Blonde, några olika BrewDog (för den som dricker sådant) och Mikkellers Big Worse Barley Wine. Den sistnämnda kostade ungefär sjuttio kronor för en pint, vilket min morbror, på min inrådan, slog till på. Ja, jag föreslog inte en pint, men jag förstod honom, det är ingen öl man vill ska ta slut.

Antalet olika sorters flaskor i deras kylar var sisådär femtio stycken och Mikkeller, BrewDog, Struise, De Molen och Hoppin’ Frog var välrepresenterade. Annat smått och gott var till exempel Clown Shoes Vampire Slayer och Port Brewing Mongo IPA. Detta är dock ingen bar man än så länge (vissa finns att tillgå på Animal, men ägaren Tibor menade att den spanska hantverksölen generellt håller för låg kvalitet idag) går till för att dricka spansk hantverksöl. Å andra sidan kanske man vill smyga in en Hoppin’ Frog & De Molen Super-Charged Saison (för all del god, men varför envisas med att kalla den för saison när den inte delar någon karaktäristik med den ölstilen?) eller en Mikkeller & Grassroots Wheat is the New Hop (drick den när helst du kommer över den) under resan.

 

När jag, lycklig av trevligt bemötande och med ett glas Super-Charged Saison i handen, gick till bardisken och började att samtala om samarbetsöl visade det sig att han bara tio minuter tidigare kopplat på Mikkellers och Lervigs fjortonprocentiga DIPA Double Eye PA. Men klockan var sen, pengarna hade sinat och vi var tvungna att gå upp halv åtta följande morgon, så vi ropade in notan. Och det tog en faslig tid, nästan en smula irriterat undrade vi varför det dröjde så. Servitören log och pekade mot fyra glas vid en av tappkranarna. Strax därefter ställde han ned en bricka med fyra till brädden fyllda ISO-glas på vårt bord.