Euston Tap

På torsdagen förra veckan begav jag och en vän oss till London, med det uttalade syftet att handla kläder och dricka öl. Eftersom jag redan har varit i London två gånger under det senaste året var jag inte intresserad av att flänga runt halva stan och besöka olika pubar, utan nöjde mig med att rikta in våra besök på de två främsta nytillskotten i stadens pubvärld: Euston Tap och Craft Beer Co. Dessutom hann vi med ett besök på ölbutiken Kris Wines, som ligger en smula olägligt till i ett innerstadsghetto, cirka femton minuters promenad från Caledonian Road eller Kings Cross St Pancras. Ett besök på The Kernel Brewery uteblev tyvärr, på grund av tidsbrist. Mer om de senare nämnda platserna i ett senare inlägg, denna text är helt tillägnad Euston Tap.

Euston Tap låg lägligt till eftersom vi bodde vid Paddington och endast behövde tre stopp med tunnelbanan för att ta oss till den närmaste stationen, Euston Square. Därefter följer man vägen österut på vänster sida till det att man kommer till parken framför Euston Station. Man kan även ta tunnelbanan med Northern line eller Victoria line till Euston. Baren inryms i vad, som jag har förstått, är en gammal grindstuga (min första tanke var krypta, mausoleum, men det är för att jag aldrig har sett en grindstuga) och en av två kvarvarande byggnader från en tidigare bebyggelse på området. Den andra är ytterligare en grindstuga tjugo meter över gatan och kommer inom kort (på fredag, om jag minns rätt) slå upp dörrarna och manifestera sig i form av en ciderbar, med namnet Cider Tap.

Following the success of the ground breaking Euston Tap, we are opening Londons first dedicated cider bar. Cider on draught, from the oak and bottles from more than 100 cider farms in the UK and France. Autumn 2011. And yes, it’s in the lodge across the road!

- http://www.eustontap.com/pages.php?navid=7

Bara det är anledning nog att boka en ny resa till London.

Euston Tap och Cider Tap är inte unika endast i sitt koncept, läge och lokal, man har också en oerhört snygg tapplösning. Man har placerat tappkranar och -pumpar längs väggen bakom baren. Handtagen och tappmärken stämmer förvisso inte, men innehållet i varje tapp står uppskrivet på en griffeltavla som är indelad i keg och cask, där keg ryms till vänster om baren och består av upp till tjugo olika sorter, och cask står på den högra sidan och är upp till åtta olika öl. Under tavlorna står fyra kylar med flasköl, till för största delen mycket fördelaktiga priser (vad sägs om 375 ml Older Viscosity från 2009 för 15 pund?), och som man givetvis får ta med sig hem om man skulle vilja.

 

Variationen bland faten är stor och det fanns vid allt från porter på cask till kriek och veteöl på keg, och dessutom många högintressanta bryggerier (inte bara brittiska heller, Nögne Ö #100 fanns till exempel representerad på fat). Särskilt om jag jämför med The Harp, som är enormt trevligt, men som i princip hade Dark Star och Sambrooks när vi besökte dem. Inomhus finns det, förutom entréplanet, en spiraltrappa till en övervåning med bord och sittplatser, som sällan var helt upptagna. Utanför är det möjligt att slå sig ned i parken om man så skulle vilja, vilket kanske inte är klokt nu när vädret blir allt kallare, men det finns också en vacker uteplats med infravärme och bord och stolar som räckte till oss vid alla våra tre besök. Enligt uppgift var det dock fullpackat under hela sommaren.

Min första öl blev, efter rådgörande med en av bartendrarna och några smakprov, en Hewitt Un-hung-hero (cask, pale ale). Den hade en syrlig doft av nässlor och fläder och smakade allt från gul kiwi, liche till banan. Därefter besvärade jag henne med ytterligare tre smakprov, där mitt val omedelbart föll på en cider, Orchard Pig, på keg, som var fantastisk. Precis som cider ska vara, stall, hästskit, hö och övermogna äpplen. Toppklass!

 

På det följde en keg-weizen från West, som jag nu inser att jag drack två gånger trots att den inte var någon favorit (dock bra). ”Som att käka en baguette” har jag noterat att min vän kommenterade, själv skrev jag ut de vanliga veteölsattributen som banan, bubbelgum, kryddig i doften och sen att smaken var brödig, kryddig, vete, lussebulle, jul och degig.

Jag förmodar att vi drack mer den dagen men det har jag i så fall inte skrivit ned. Följande dag blev det ett återbesök och vi skaffade oss även en ny bekantskap. Under denna kväll hade jag dessvärre inte medfört något anteckningsblock, då det inte fick plats i min redan överfulla innerficka. Men jag kan utan att tveka rekommendera Thornbridges Jaipur IPA ändå. Den fanns, om jag minns, både på keg och på cask under första kvällen, och under fredagen på cask (vilket var vad vi provade).

 

Däremot satte de på Bristol Southville IPA (cask), just innan stängning, av vilken självklart tog varsin pint. Den fanns kvar på lördagen varför jag, efter att kvällen innan varit lyrisk över den, inledde med en pint av den. Den är proppad med kiwi, grapefrukt, nätmelon, tvål, päron, ananas och mango.

På keg fanns även jänkaren Coronador Islander IPA, som vi tidigare under dagen köpt och druckit en flaska av på Kris Wines. Vid det här laget hade vi fått i oss en del och anteckningarna lyder:

Apelsin, choklad, apelsinskal, apelsinchoklad, riven choklad.

Den var mycket god, och med, som ni förstår, en tydlig smakprofil.

Euston Tap är Londons bästa pub och det enda självklara stoppet i staden. Till skillnad från andra ställen kan man vistas i lokalen en fredagkväll utan att behöva trängas eller skrika fram sin beställning.

(tabbade mig med bilderna…)

Södra teatern

Min erfarenhet och min nostalgiska och sentimentala ådra har belagt mig med en viss skepsis gentemot mot dagens liveframträdanden. Det är inte att jag intar den föga fruktsamma och tämligen löjeväckande ståndpunkten att modern musik saknar förtjänster och att utvecklingen avstannade efter det eller det bandet, men jag lyckas sällan uppbåda någon större entusiasm utan vill hellre stå och prata med mina vänner. Spelningar är därför för mig ofta främst ett sätt att träffa folk och umgås, inte att fördjupa mig i musik. Jag förbannar dagens livescen och drömmer mig tillbaka till 50-60-talet, ja även de på dem två följande decennierna. På den tiden då subkulturen var ett nytt påfund och spelningarna var präglade av energi och ett oöverträffat kamratskap i gruppen. Idag går man på tomgång, åtminstone inom de om områden jag har intresserat mig för under åren. Det var med denna inställning jag ändå bestämde mig för att gå till Södra Teaterns etablissemang för att se Tiger Tape och Friday Bridge, som öppnade detta års Cosy Den-festival, jag skulle åtminstone få träffa några vänner och om det var trist kunde jag alltid gå; det var nämligen gratis.

Under eftermiddagen hade jag dock varit på Systembolaget i Liljeholmen och köpt ett gäng Old Stock Ale, och en OriginAle från danska Djaevlebryg. En öl som jag första gången drack i mars 2009, på Lord Nelson, i samband med en vistelse i Köpenhamn. Puben i fråga är en trivsam liten historia, undangömd nedanför marknivå vid Ströget, och där man, åtminstone då, fick röka inomhus. Jag hade bra minnen av OriginAle och var därför tvungen att köpa en flaska och prova den igen, trots att det tog emot litet till följd av bryggeriets barnsliga Humanisterna-ateism, som de skyltar med när helst de kommer åt. Det kommer jag att göra igen. Ölen var tydligt brittisk, både i malt och humle, även om det inte hör till vanligheterna att britterna kokar ihop India pale ale i den här alkoholstyrkan (finns det några exempel? undantaget BrewDog, givetvis…).

Doften erinrade om inlagd frukt i allmänhet och aprikoser och mandariner i synnerhet, och även banan, men vad som först slog mig var de brödiga kvaliteterna av kolakakor och sockerkaka. Allt detta omgärdat av en gräddig eller höghaltig mjölkig kvalitet, ”ett födelsedagskalas i en öl” beskriver en vän det träffande som. Mjölken går igen i smaken i det att ölen är len och kolsyran smyger sig varsamt över tungan, jag förnimmer först en lätt sockrig känsla som jag härleder till de här tårtprydnaderna (vad heter de?) i socker som var vanliga under barndomen och på det följer en svag men välintegrerad grapefruktbeska. Riktigt bra, och frågan är om engelsmännen inte borde börja tillverka ipor efter recept som detta.

Mosebacke/Södra Teatern är stundtals förvirrande med alla sina lokaler och regler för var man får dricka vad, men denna kväll visade det sig inte vara några problem med att handla i Ölkiosken på Mosebacke torg. Jag började med en Stenstrand Sommar Ale från Nynäshamn, nyfiken efter att ha druckit ett otroligt exemplar från Akkurats tapp. Den var fortfarande god men inte lika väl sammansatt som fatexemplaret framstod som, flaskversionen saknade tätheten som fatversionen hade och dofter blommade inte ut lika stort den här gången. På det följde en Eskilstuna Ölkulturs Skogsängen, en saison kryddad med basilika. För 65 kronor var det inte svårt att ge efter för frestelsen en saison utgör, och spänningen i att testa ett tidigare oprövat bryggeri. Det var också utan tvekan en utmärkt saison, särskilt basilikan var tydlig men även färsk timjan och en trivsam eldighet och citrus.

Först ut på scenen var Tiger Tape (lyssna här), som tidigare gick under namnet Moofish Catfish och spelade helt annan musik. Då var man ett ganska tamt twee pop-band, som jag såg live en gång och jag nästan tror markerade slutet på ett mer frekvent uteliv (spelningar, det vill säga) för min del. Ironiskt nog kan Tiger Tapes framträdande igår ha inneburit en nystart för mig. Musiken var precis lagom stökig och förde tankarna till vad som i USA löst kallades för college rock. Tiger Tape påminde framför allt om R.E.M. och den mindre countryinfluerade delen av paisley underground och senare band som Gin Blossoms. Tro fan att jag hittade litet trallpunk i det hela också… Musiken tjänade i allra högsta grad på scenframträdande och livemusikens smutsigare och mer opolerade ljud. Ser fram emot en liveplatta, men till dess nöjer jag mig med fler spelningar och skivan jag köpte igår (första musikköpet jag har gjort på en sådär två år, tror jag), och som jag idag lyssnat igenom ett flertal gånger. Återfödelse! Mitt hopp lever vidare.

Därefter genomförde Friday Bridge en spelning som påminde om sorgen i att Arvikafestivalen numera är nedlagd, men som var fullt tillräcklig, jag hade ändå inte itts åka till Arvika för att se synthpop och EBM en hel helg. Detta blev en bra avslutning på kvällen, även om jag inte hade sagt nej till ytterligare något i stil med Tiger Tape.

Onsdagens spelning var alltså förfesten till Sveriges enda renodlade popfestival, som går av stapeln på olika platser i Stockholm, men där höjdpunkten måste sägas vara spelningarna på Gula villan imorgon och på lördag. Jag är mycket entusiastisk över fortsättningen!

Alkoholpolitik och -journalistik

(tar upp en gammal, men ständigt relevant, diskussion som jag hade tänkt skriva på för en dryg månad sedan…)

Svensk alkoholpolitik och -försäljning lider av en diskrepans mellan Systembolagets påstådda önskan att minska alkoholkonsumtionen och tidningarnas uttryckliga vurmande för lågprisalkohol.

Systembolaget menar sig vilja minska konsumtionen med anledning av alkoholens skadeverkningar, trots det saluför man mängder av billiga viner på bag-in-box och  pallvis med likartade burköl och hänvisar till efterfrågan och kundnöjdhet. För en dryg månad sedan föreslog regeringen en utökad skatt på lådviner, vilket förmodligen inte hade löst några problem och enbart blir värre med Anders Borgs obehagliga formulering att ”[d]et ska löna sig att arbeta snarare än att röka och supa”.

Antingen har man dåligt självförtroende eller så bryr sig varken redaktion eller journalister, det är visserligen inte otänkbart att man som journalist förlikar sig med omständigheterna och redaktionens krav, med tanke på svårigheterna att få uppdrag. Däremot bör det väl inte vara orimligt att anta att ikoner som Kronstam och Frithiofsson har möjligheter att ställa egna krav? Det är i varje fall som helst ett djupt problematiskt att varken Systembolaget eller tidningsredaktionerna verkar ta sin påverkan på allvar. Magnus Bark låter hälsa (i kommentarsfältet i första länken) att Aftonbladets redaktion har gett sin skribent Göran Winbergh i uppdrag att ” skriva om det som läsarna ville läsa om. Och de ville läsa om det de redan drack, i stort sett.”.

Det råder inget tvivel om att tidningsskribenter utövar ett visst inflytande på alkoholkonsumenterna. Detta syns tydligt i exemplet Kronstam och Claude Val, två viner som under en längre period (än idag, faktiskt) skrevs upp av Kronstam, och så småningom togs upp i Systembolagets ordinarie sortiment tack vare sina höga försäljningssiffror. Som journalist och anställd av en välrenommerad tidning besitter ens ord en auktoritativ tyngd och som vilsen (det vill säga utan gemenskaper där man redan har ett utpräglat dryckesintresse) är det därför lätt att söka sig till dessa skribenter och deras skriverier får således gensvar i form av inköp. Också Systembolaget och i förlängningen dess anställda äger denna auktoritet, även om de anställda inte kan lastas för direktiv och utformning uppifrån och utifrån som begränsar deras möjligheter.

Journalistikens inneboende idealism rimmar dessvärre illa med verkligheten och återspeglar denna ur slarvigt putsade hegemoniska glasögon istället för att ta itu med den. Man tar en rapport direkt från polisen och struntar i att intervjua och söka andra svar. Grävande journalistik är ett undantag när medias uppdrag snarare är marknadsföring, propaganda och status quo. Detta gäller i samma grad för dryckesjournalistiken som lyder under samma lagar, som syftar till att skapa likriktning genom skenbara valmöjligheter. En klar majoritet av den öl som saluförs på Systembolaget utgörs av ljus lager som i allt väsentligt är identiska och en majoritet viner som förvisso skiljer sig en aning mer från varandra än vad ölen gör, men brister i komplexitet och produceras i en sådan skala att personlighet inte är en möjlighet.

Fördelen ölen har i dryckesjournalistiken, som främst inriktar sig på prisvärdhet, är att även mikrobryggerierna tilldelas utrymme, eftersom de trots allt utgör en stor del av Systembolagets lanseringar, som dryckesjournalistiken vilar på. Tester av lågprisöl (det vill säga burkar om femtio centiliter på priser under tolv kronor eller så) har genomförts men är ovanliga, vad det gäller vinet är alla tester av vad man benämner som budgetviner. Tidvis anmärker man på en särskild öls pris, om det är över det normala (säg upp till 30 kronor), vilket dock har en helt annan relevans än när en vinjournalist gör detsamma. Vin och pris har en helt annan korrelation än öl och pris, det är därför helt på sin plats att påpeka bristande komplexitet hos öl för en dryg hundralapp eller liknande. Det är dock osäkert huruvida detta är till följd av den sortens medvetenhet eller bara ett arv från vinjournalistiken, där man gärna menar att skillnaden mellan Rotari och Bollinger är försumbar.

Vinskribenterna vill ofta hävda att vin över hundra kronor är att unna sig (alltså lyx) och journalister som Kronstam för sig med plustecken för att indikera ett vins prisvärdhet. Det är stört omöjligt för att vin över 100 kronor att få maxantalet tre plus, medan han generöst strör plustecken över viner under 69 kronor. Detta ger en missvisande bild av att det billiga vinet är bättre, eller åtminstone ett klokare köp, än det dyrare. Inte ens när Kronstam gick igenom vin på halvflaskor gavs intressantare produkter (förvisso något begränsat inom kategorin) något större utrymme. Tre viner faller under kategorin lyx och kostar från 69 kronor till 145 kronor.

Det som är beklämmande är den bristande entusiasmen hos dryckesjournalisterna och att man sällan rör sig utanför Systembolagets domäner, journalistiken består i princip av kortrecensioner av företagets nyhetssläpp eller säsongsbetonade genomgångar av drycker. Man tar aldrig steget till krogen, sällan beställningssortimentet (aldrig än så länge vad det gäller öl?) och aldrig privatimport (vilket ju kan konsumeras på krogen). Vad som hade varit verkligt intressant är texter om middagar med mat och dryckeskombination, ordentliga upplevelser och resereportage och bryggeribesök. Inte tröttsamt tugg om maltig eller humlebetonad öl och klyschor i stil med: ”en stil som smeker gommen och smickrar maten”. Om man har läst en text har man idag läst alla, skillnaderna är marginella ofta både vad det gäller det provade och textens innehåll, allt från formuleringar och ordval till upplägg. Dessutom är, liksom i all journalistik, fackgranskningen under all kritik. Se till exempel Vingrodan om Kronstam och Öhmans Mat & Vin angående Jens Dolk.

DN tog i vintras ett lovvärt initiativ till en ”ölskola”, med en genomgång av olika ölstilar, men det tycks ha runnit ut i sanden. Förutom utredande texter och bryggeribesök så måste skribenterna tillåtas ha en egen smak, deras arbete kan inte vara att, liksom politiska partier, försöka tillgodose en majoritets förmenta tycke. Vi inte vad denna majoritet egentligen föredrar (den diskussionen ryms inte riktigt här), i många fall är referensramarna inte breda nog, man har helt enkelt inte testat tillräckligt och dryckesjournalisten fortsätter då på konsumentens redan inslagna spår. Det problematiska är att man alltså gör en massa antaganden, som gärna underkänner läsarens omdöme och förståelse. Ungefär som när ett relativt snävt tv-program plötsligt får en ökad publiktillströmning och man i samma skede inleder en fördumning av programmet, för att locka ytterligare tittare. En märklig logik således, tittarna förstod ju faktiskt vad det rörde sig om redan innan, eller var åtminstone intresserade av att lära sig.

Dessa journalisters uppdrag bör var både att väcka och fördjupa intresse och att leda oss genom konsumtionsdjungeln och alltså lindra den ångest vi känner inför det ständiga handlandet. Dessutom bör man främja småskalighet och det lokala (men förstås enbart när detta är lika med kvalitet) när det är möjligt. Dock inte av miljömässiga skäl, utan för att det skänker en gemytlig karaktär till orten.

Midsommarhelg med Willi Schaefer och Viña Tondonia Rosé Gran Reserva

Midsommarhelgen tillbringades på Gräsö i norra Roslagen och längs vägen upp från Stockholm passerar man Skebobruk, där det som bekant bryggs öl i uppfriskande brittisk stil. Trots sin anspråkslösa storlek så finns det ett Systembolag i den till Gräsö angränsande hamnstaden Öregrund, dessvärre är den ej tillräckligt nära Skebobruk för att saluföra bygdens öl. Sedan reglerna för försäljning på Systembolaget ändrades finns deras öl numera (sedan ett) i Norrtälje och Rimbo, något som gör att man slipper svänga in till Hallstavik på vägen upp. I Rimbo hade de samtliga av deras standardöl (det vill säga de som finns i beställningssortimentet): Triple Gold Bitter, Bruksöl, Lantöl och Gjutarns bästa bitter. Jag köpte två av varje.

Den Bruksöl som vi inledde med till midsommarlunchen var tyvärr märkligt seg i konsistensen, som om man kunde tugga på den.

På midsommardagen öppnade vi en flaska Viña Tondonia Rosé Gran Reserva från 2000 (vilket är den årgång som finns på Systembolaget just nu) och som har lagrats på fat i fyra och ett halvt år. Som synes öppnades den väl kyld, vilket var ett misstag. Den borde snarare drickas i samma temperatur som de flesta rödviner. Till en början bjöd doften flyktiga sparris- och dilltoner, med en tydlig oxiderad bas, för att i takt med uppvärmningen utveckla sig till sherry, russin, frysta jordgubbar och jordgubbskärnor. Tillsammans med den elegant färgen på vinet gav det ett inbjudande intryck.

De första munnarna lämnade en metallisk eftersmak, med inslag av citron och grapefrukt, och smakade utspätt. Under hela glaset fanns också ett visst tanninbett närvarande. Med tiden trädde frukten fram, min fader tänkte på portvin och jag på Piemonte,  och känslan av utspäddhet försvann med en trivsam röda vinbärssyra.

Till middag åt vi ugnsbakad lax med en citronsås och bulgur med pesto och citron. Det var även något ovanpå laxen, men jag minns ej vad det var. Oavsett så var det gott om syra och citrus i maten, och till det passade något så enkelt som Stoneleigh Riesling alldeles utmärkt tack vare sin restsötma. Särskilt jag var mycket positivt överraskad av kombinationen och hur vinet och maten på allvar förhöjde varandra, då jag inte är överdrivet imponerad av någon av delarna var för sig. Kvällen avrundades med en Sigtuna Summer IPA, som jag tycker hade viss kolafetma trots försäkran om att vara västkuststilen trogen och en del ganska trevlig papaya och mango.

Idag drack jag återigen Willi Schaefer Riesling QbA 2009, ett sanslöst vin som jag bara har en flaska kvar av och sommaren är ju långt ifrån över, och det är svårt att se hur man ska överleva den utan Willi Schaefer. Att sitta i solen och dricka glas efter glas som lemonad är svåröverträffat. Idag var den ganska kraftigt pärlande, ett tydlig pys framkallades när jag skruvade av korken (jag drack visserligen ett glas av den igår med). Tur att vinet bara ligger på 9,5%, annars hade det funnits en överhängande risk att ramla ned i sjön.

Doften rör sig i de blommiga regionerna, med nektar, mango, vita vinbär, fläder och gummi. I munnen möts man, som nämnt, av en lätt kolsyra som trippar över tungan och en len honungssötma, mer vita vinbär och vax.  Balansen är nästan oklanderlig och man ska inte oroa sig att sötman blir kväljande i eftermiddagssolen (eller ens innan dess), syran finns hela tiden närvarande och väger upp och rider ut sötman. Smakar bra till exempelvis slät musselsoppa, där syran i eftersmaken friskar upp.

Brettanomycesinfekterad Punk IPA

Jag har druckit Brewdogs nya Punk IPA och det uppdaterade receptet är verkligen en förbättring. Däremot har två av de fem burkar Punk IPA jag har köpt varit infekterade med brettanomyces. Är det någon annan som har stött på det?

Saison Dupont och holländsk getost

Saison Dupont är ett efterlängtat tillskott i Systembolagets ordinarie sortiment. Ölet är för många det självklara valet och arketypen i sin klass och även det öl Garrett Oliver hade försett sig med vid en öde ö-vistelse. En allsidig skapelse som finner affinitet i så skilda rätter som räksallad, vietnamesisk och rib-eyestek. Tillbehöret idag är dock en lagrad, holländsk getost som jag köpte för 239 kr/kg på Gamla Amsterdam, en butik att rekommendera både för det trevliga bemötandet och de låga priserna; knappt någon ost betingar mer än 250 kronor.  Förra veckan drack jag slentrianmässigt en flaska Ommegang Hennepin till knaperstekt bacon och råstekt potatis, något jag inte vill göra om.

Doft: Lime, krutonger, basilika

Mun och smak: Lätt och len passerar med en diskret kryddighet där antydningarna från doften sköljer över tungan och manar till ytterligare en klunk, där en svag pepprighet dyker upp i en halvmåne längst bak. Finstämt och torrt som fnöske.

Osten och ölet kommer väl överens och möts precis halvvägs, och både ostens valnötstoner och ölets kryddighet tillåts visa upp sig.

Det blir mycket pastasallad och Saison Dupont i sommar.

Om någon stockholmare är intresserad så beställde jag en låda Hennepin för någon vecka sen och det finns ännu kvar att hämta, så det skulle man eventuellt kunna ordna.

Boon Oude Geuze Mariage Parfait 2005 & Père Magloire XO

Skillnaden mellan Mariage Parfait och Boons andra geuze är den att ölet som recenseras här är deras prestigeöl. Det innebär att man väljer ut den bästa lambicen till blandningen och den äldsta delen är tre år gammal eller äldre, till skillnad från Boon Oude Geuze som nöjer sig med tvåårig lambic. Utöver det är också alkoholhalten högre, en för lambic hisnande 8%.

Drucken i två omgångar, vid andra upphällningen tabbade jag mig och glömde av jästfällningen på flaskans botten…

Aromen är druvig och vinös, rena stalltoner och torkat hö, alltså inte som exempelvis Drie Fonteinen Schaerbeekse Kriek som är späckad med komockor och annat smuts. Det finns tydliga fruktiga inslag av clementin, hallonkärnor, första gången jag drack ölet (vilket kan ha varit en 2003a, för ett år sedan) fann jag mycket banan. I bakgrunden döljer sig en  lätt rostad ton av kaffe.

Syran går på hårt och drar hela tungan bakåt, frisk och druvig, som brukligt också lätt och slank, trots det så är ölet absolut en aning fylligare än mycket annan geuze. En metallisk syra dröjer sig kvar.

En knapp femhundring för tolv flaskor från beställningssortimentet, ett givet köp till det priset! Jag kan mycket väl tänka mig att servera ölet som aperitif vid en framtida bröllopsfest. Bryggeriet uppskattar själva den möjliga lagringstiden till ungefär 20 år. Importen sköts av Brewery International Sweden AB som bland annat plockar in underbara Rodenbach Vintage 2007 (antar jag, eftersom de saluförde ölet under Öl- & whiskymässan i höstas) till Systembolaget i vår.

Jag slog också upp ett glas Père Magloire XO, en calvados som landar på 419 kronor för 500 ml på Systembolaget.

Doft: Parfymerat, blommig av pelargon och nektar, mynta, oljefärg och målarduk.

Smak: Spänstig och fräsch av unga äpplen, ljus choklad, ligger som en smältande chokladbit på tungan, len och mjuk. Lång eftersmak av mandel och trä.

Mycket gott!

Strömsholms Malakias 2010

Flaska nr 2 av 1000. Jag öppnade flaskan i förrgår (måndag) och då skummade det över och jag förlorade fem-sex centiliter, trots den redan låga flasknivån, och oron över infektion infann sig. Den var tack och lov obefogad och flaskan smakade som den skulle, varpå jag hällde upp och återförslöt.

Ölet skummar väldigt lite och det lätt gultonade vita skum som bildas är uppbyggt av stora bubblor. Jag är tämligen säker på att den betedde sig likadant första gången jag öppnade flaskan, även om Ofiltrerat skriver det motsatta om sin flaska. Antar att det har att göra med utbrottet som inträffade när jag öppnade flaskan.

Arom: Första sniffen avger en svag rökarom, följt av en angenäm kärnfruktig bas med kiwi i spetsen och, som Ofiltrerat träffsäkert noterade, textilplåster.

Smak: Mycket av kärnor, en behaglig efterbeska av grapefrukt och bittert gräs.

Elegant, gränsar till en red ale skulle jag säga, dock utan den spretighet jag förknippar med ölstilens beska.

Mycket gott öl, men inget för den som förväntar sig rökta charkuterier.

Födelsedagsmiddag hos farbror

För en vecka sedan fyllde min farbror 36 år och vi skulle då ha ätit middag hemma hos honom, vildand och en Chambertin-Clos de Bèze 1978 från Joseph Drouhin, dessvärre drabbades han av magsjuka och kvällen ställdes in. Förutom att middagen flyttades fram en vecka blev vildanden dålig, som tur var kom den till användning ändå, och min farbror tvingades äta all löjrom på egen hand…

Ikväll kom det till skott. Aptitretaren var anspråkslös i form av potatischips med havssalt från Kettle Brands, men utan tvekan välsmakande. De finns att köpa för 30 kronor på ICA på NKs bottenplan (Stockholm). Till det drack vi en två år gammal (2008) flaska av Deutz’ standardchampagne, Brut Classic. Fyllig, fruktig med mycket ung mandarin och söt grapefrukt, bra längd och lite mognad vid första sniffen.

Första rätten var en risotto med tigerräkor som ackompanjerades av ytterligare en champagne, den här gången Duval-Leroy 1996. Risotton var ytterst välsmakande, precis som det mesta min farbror lagar, och champagnen gick väl ihop med matens krämighet och fetma. Frisk syra, fylligt, mycket brynt smör, svaga svamptoner och nougat var vad rätten behövde. Det är alltid trevligt med mat som paras med champagne.

Varmrätten var som nämnt ovan tänkt att bestå av vildand, istället blev det skivat ankbröst. Vildanden kom till användning då min farbror gjorde fond till den underbara rödvinssås som han hade pysslat med under tio timmar och serverade till ankan. På tallriken fick de sällskap av svart trumpetsvamp (som oavsiktligt hade knaperstekts), fikon och en jordärtskockspure av högsta klass. Ankbrösten hade som brukligt stekts lätt innan vår ankomst och åkte sedan in i ugnen till att de nådde en innertemperatur på 58 grader och därefter skivats. Resultatet var strålande och det var svårt att hålla sig i från att ta mer (jag lyckades dåligt med det), man borde ju inte… Jag hade inte motsagt mig att ha en några skivor anka och en skål av såsen bredvid mig just nu. Till detta drack vi den i inledningen nämnda bourgognen, som under kort tid såldes i Systembolagets beställningssortiment för drygt ett år sedan till ett vrakpris av 900 kronor. Om jag förstod min farbror rätt så köpte han samtliga flaskor… Han hade tidigare provat vinet vid tre skilda tillfällen och nämnde att det föreligger viss flaskvariation, två gånger hade det hållit toppklass medan en av flaskorna förvisso var bra men inte alls låg på den nivå den borde.

Vi höll andan…

Modfällt konstaterade vi efter ett par sippar att vinet var lätt korkdefekt, inte på något vis illasmakande, och till följd av det utan mycket av den stora frukt som borde ha infunnit sig. Det ledde till viss diskussion kring lotteriet att öppna flaskor av stort värde, vågar man ta den chansen när det rör sig om flaskor värda tiotusentals kronor?

Vi kan dock glädja oss åt att, förutom Willi Schaefer Graacher Domprobst Spätlese, även få auslesen till Systembolaget om två månader, och det till ett pris av knappt 400 kronor. Det är med andra ord bäst att hålla hårt i pengarna fram till dess, så att man åtminstone kan unna sig en låda.

Ocean Eko Julöl

Wow! Efter det här ölet är det tydligt att det är dags för mig att ge Oceanbryggeriets andra öl en ny chans. Jag drack även bryggeriets andra julöl på cask på Oliver Twist här om dagen, vilket även det var kanon. En stund in i besöket fick vi alla en slatt av det sista från fatet av Sierra Nevada 30th Anniversary Jack & Ken’s Ale ”Black Barley Wine”.

Det var förmodligen det bästa jag har druckit från Sierra Nevada, ett öl som först slog mig med sin krämighet och tydliga jordgubbsarom, strax trädde lätta rostade och karamelliserade toner fram och aningar av kanel, avslutet var ett snabbt, gräsigt humlebett. Sällan smakar man så eleganta och välbalanserade öl från USA, om ni stöter på den tveka inte att prova! Jag blev omedelbart sugen på anka.

Oceans Eko Julöl vore i alla fall underbar att få testa på cask, redan på flaska tar den mig närmare England än jag har varit utan att befinna mig där. Jag nöjer mig med att konstatera att ölet representerar allt jag gillar med brittiskt öl och att Systembolaget borde överväga att slänga ut samtliga brittiska öl ur sortimentet för att istället ersätta dem med Oceanbryggeriets produkter. Köp den om möjlighet ges.